men den arma qwianaa Mad ej läage afuta af dessa målgerningar. Om hoa också, doktor, ej ffune njuta deraf mar ån en enda dag, få är deck en Iyds Ia dag nåtontina att wärdera, Under ett helt lif of elände och tårar. Doktorn åtog fig uppdraget, och redan famma afton war det uträttadt och wäl uträttadt. Dagen derpå togo wi i besittning ett litet bug enkelt men wäl beläget wid randen af den flara elfwen; rundt omkrina fanns ci an: nat än arönska, watten och luft. Der förflöto 3 månader, under bwilfa jag närde hopvet att tädda min stackars swägerska ifrån det ons da, fom förtärde henne. Och hwarsöre skulle jag ej hysa detta hopp. Hon mar få lugn. Det hwilade ett få mildt fmåleende på hennes läppar, i syanerhet når bon säg mig olbmmans de både mina fyratio år och mina gråfprångda bår blifwa bara på nytt, för att behaga det barr, hwars far jag swurit att blifwa! Ack, nina förhoppningar skulle ej förwerkligas. Striden emellan den sjuka och sjukdomen hade warat för länac; lifwets kälsor woro uttorfade weteaskapen och omsorgen förmådde ingenting mer uträtta. Din swägerska wisste bättre ån wi ala att den olyckliga stunden nalkodes, men hon bäfwade ej får den. Om hon endaf sällan talade derom, war det för att ej framkara tårar ur fin dotters Ögon.