sende strålade af lycka och glädje, hennes barm böjde fig. Hon Öppnade munnen, utan twifwel för att tacka mig, men något ord fom ej öfs wer hennes läppar. Bäde doktora och jag ins togos af förskräckels; wi trodde att hon skulle dö af sinnesrörelsen. Men glädjen dödar ej. Snart andades den sjuka mera obehindradt; bon kunde gråta och fader Swäåger; jag hade illa bedömdt er. Hon tillade ännu några ord dem jag ej wille höra. Jag tror, Gud förlåte mid, att om jag låtit henne hållas, hon skulle bedt mig om förlätelse för min egen arymhet. Jag skulle då hafwa dött af Samwetsqwal. Jag afbröt Henne och påminde henne om att hon Ännu mar ganska swag, och att det wore henne nyttigast att iakttaga tystnad. Den förträfflige doktorn gilade miaa ord; Han or: dinerade några medikamenter och mar färdia att aflänsna fis, då jag tog honom afsides och fade til honom framtagande min plånbok; Doktor, ännu en tjensi! Jag wil ej att min swägerska en dag längre wistas idetta rucs Fel. Jag bar aldrig warit i Götheborg förr och känner ingen passande person att wända mig til. Skule jag derföre få beswära er med att få fort fom möjligt uppleta oss ea bos ning der man åtmiastone fan andas och fe folen. Jag samtycker dertill swarade doktora;