stackars liten Guds engel, fom snart ej skar ega någon moder mer! På nytt ljöd klockan och wi drogo of undan. Hetta forta men energiska tilltal befegrade mig ide; jag aktade mig mål för att betrakta barnet, för dwilket mitt hårda hjerta fruktade, och jag swarade få kalt jag funder IRen bwarföre hyser ni få mörka föreställningar? Ni år ung och har en god läkare. Man bör aldrig förewifla. — En annan hade tillagt: Ri har dessutom en slägting, fom ej önskar något heldre, ån att komma er att glömma de bekymmer han förorsakat er. Räkaa på hoc nom han skall blifwa en fader för ert barn. Men jag tillade ej detta Jag hade ej mer ån en tanke; den att fly. O, du wälsignade tin. bedjande af guldkalfwen, hwad du år rik på owärdigheter! Under det jag wekande funderade på bästa sättet att komma undan, hade det lila wackra barnet ej upphört att betrakta mig med mer förwånade, än förskräckta blickar: hon nalkades mig, och pekande på kanten af den säng der hennes mor hwilade, fade hon med mild rön, ssjätt dig då, ty du är för lång, att jag kan omjagina dig om du ej tager mig Åpå ditt nå! Jag satte mig och sjelfmant klättrade bar net upp i mitt knä. Här afbröts Åter berättaren of nödrändigher