numera kan göra utan att rodna: jag hade en Harpagons själ. Doktorns bref misshagade mig högligen; jag gnuggade det mellan mina händer i wredesmod. Emellertid fordrade mecenateng begäran ett ögonblickligt beslut. Jag reste. Hela min resa war ej annat ån en lång ads dition. Jag kalkulerade öfwer hwad denna resa skulle inbringa mig; jag satte en tariff på mina råd — jag sålde mina ord; jag gjor: de mig helt och hållet til köpman. Hmwad min swägerska angår, tänkte jag få litet fom möjligt på henne. Hwarje gång Min: net af henne framslod för min själ, sökte jag utplåna det. Ack, mina wänner, det war illa mycket illa; ty jag hade redan begått en stor orättwisa mot denna stackars qwinna. Några år förut hade neml. min broder, en hurtig fiöman, fom koleran nu bortryckt under det den rasade fom wärsi i tillhället för sjöfolk i för släderna Masthugget och Majorna, skrifwit och underrättat mig att han, galen af kärlek, gift sig med dottren till en adlig underofficer wid flottans slation å Neyva warfwet, som til honom medförde en hemgift bestående af ett förtråff: ligt ädelt hjerta, ett par wackra ögon och eh fulkomlig fräawaro af alt fom knade räknas såsom mynt. På detta bref hade jaa gäckande waret: Du har gift dig med en flicka, som u älskar och som har den fördelen att wara I änuu mindre grod millionär, ån du slelf,