på forhand loswat, att ertanna den Itapos leonska politiken. Ehuru nu lord J. Russ fell hwarken Har mod eller lust att fråners känna den franske dictatorn Englands erfäns nande och bifall, eller att derföre bryta med de Nordiska makterne, hwilka uppenbarligen frå på Louis Napoleons sida — utan fnas rare twärtom — så lät dot Premier Minis stern af Palmerstons personliga fiender, lord och fir Grehy, förmå fig att begagna tillfället till en brytning med den misshaglige utrikes ministern. Det felades dock lord J. Russell beslutsamhet att gå så långt, och han nöjde sig med, att i en af de sednaste minifter-fons seljerne göra lord Palmerston förebråelser för hans inkonstitutionella inconseqwens, bhwarigenom han swärt hade comprometterat England, samt att af honom fordra en forms lig forklaring öfwer hans förhållande till Elyfeen. Men lord Palmerston, med hela lättretligheten och snarstickenheten hos en dur perad diplomat, sörklarade denne fordran för 7a moctery (ett hån, en förolämpning) och anmärkte, att 7om kabinettet, wacklande emellan fruktan för kontinenten oc) ångeften för att blifwa impopulärt, sökte en liberal förewändning för ett liberalt steg, så wore han patriotisk nog, att bespara detsamma alla förewändningar. Sitt förhållande till Elyseen skulle ban rättfärdiga inför Under: huset. Twå dagar derefter inlemnade lord Palmerston fin afskedsansökan. Denna förs klaring har werkligen mycken sannolikhet för sig, och den öfwerensstämmer dessutom med åtskilligt, fom Times? Parifer-Correspondent bar att förtälja, nemligen att redan den 2 Dec. hade Engelska kabinettet, (wäl emot Palmerstons personliga sympathi), aflåtit en depesch till Elysect, för att erhålla bestämda förklaringar rörande Presidentens afsigter; uvpbäfmandet af den parlamentariska ftyr relsen och införandet af militärdespotism i Frankr fe kunde skadligt inwerka på England; republikfen hade ide stört den gamla mwänffas pen, men en olaglig despotism skulle alltid ingifwa Englands folk och regering föga före troende. Elyseen swarade undwikande. Ny Engelsk depesch, men äfven utan refule tat. Napoleon säges till slut ha welat af. skicka en särskild gesandt, för att mundtligen tala för hans sak i Engelska kabinettet, men den till detta wärf utwalde nödgades afsäga fig förtroendet, enär äfwen hand inftruftioner saknade all positif kärna. Tidningarne Giobe och Morning-Post gifwa i korta, officiellt klingande artiklar en bop lugnande försäkringar, såsom att mini sterombytet ingalunda förebådar någon förändring i Englands politik; att främmande makter ide derpå utöfwat något inflytande; att regeringens politik har warit Engelsk och skall förblifwa Engelsk, den neml. att bibebålla friden o. s. w. — Morning Cronicle förklarar deremot, alt det lider ingen twifwel, att ford Palmerstons öswerallt fig ins blandande politik framkallat en slags protest från stormakterna mot hans qwarblifwande wid embetet, hwilken Engelska kabinettet ans sett sig böra åtlyda; att England har skäl att beklaga sig deröfwer, emedan en man med Palmerstons talent, erfarenhet och werffambet knappt fan ersättas; samt att Russellska kabinettet förtjenar tadel, derför att det icke förut fatt några skrankor för lord Palmers ftons öfwermod, utan faftmer gifwit sitt bis fall åt hang utmaningar emot utlandet, få länge wåder och wind tilläto det, att oftraffadt drifwa detta fofetta spel, och derför att det nu kastar honom öfwer bord, sedan win den fullständigt wändt sig till förmån för de absoluta mafterne. Utom den konservativa Times fortfara ätskilliga andra af de förnämsta engelska bla den att framställa Napoleons beteenden i sin rätta dager. Daily News skildrar vote ringsproceduren i Paris såsom nära nog en Komedi. Man funde fara hela staden oms kring — skrifwer def korrespondent — utan att finna ett enda tryckt nej; frågade man en kolportör derefter, få fick man swaret: