mellan den 18 och 19 Okt. war Amiral LBir: fen min nårmafte kamrat, och med honom talade jag mycket om min besyanerliga visioa. Han tycktes dock wara af den tanken, att för menskliga ögon wille det snarare synas såsom om Europa långtifrån att återgå till mildhet och barbari, borde nu kunna andas friare sedan Napoleons öfwermod och tyranni genom slaget mid Leipzig woro brutna. Den tidrymd, fom sedan denna epok (1843) förflutit, synes dock ealigt min öfwertyaelse, betydligt ha ökat saunolikhetcerna för en fom: mande härd kamp mot Ryslandg supremati. Att Rysslands öfwerwälde i Curcpa skule mas ra ett wälde af hån, förtryck och en rå plun: dringslylnad, lärer wäl ingen, fom år mål bekant med den bildning, hwarpå Nyland för det närwarande får, wilja bestrida. Europa skulle således intilldess, att dess nya beherrskare uppnått samma civilisation hwartill hon hunnit, kunna sägas gå tibbaka i urplysning, bildning och humanitet. Ett fenomen till förmån för Rysslands förstoringsbegär är otwifwelaktigt den med hwarje dag mer och mer otåliga längtan efter genomgripande reformer, fom bör: jat inrota fig hos alla Europas folkslag och fom på intet wis liter afspisa fig: ty fröct och mils koret för denna länatan liaaa i den fortferidande civilisationens gång. Emedan thronen och olket hafwa ställt fig en murkaande aristokrati,