aarhär, såsom öknens fogel genom de fångae lejonens galler? — Jaa swor att återtaga min brud död eller lefwande, från hyrnans fula och skänka honom ett kosibart halsband, innan profetens måne wände sitt fylle mot fis högra hand. Och fe Sutan Mahmud! änau Fan jag gripa i månan med mia weasira. Min naga brud sitter orörd af din wissnande hand hår på lejonhuden — och du, Hyaeno! följer mig hitfram till porten, liksom öknens wilddjur i min lasso. Jnnan han utsagt sista ordet flög hans hingst såsom en fogel bort med honom och den sköna Arabinnan genom de öde Kila dårdarne, och Sultan Mahmuds kropp släpades efter med halsen i hans utkastade lasso. Då halfmånen nedaick och kastade denna Hål: natt sia glans öfwer Bosforen, dånade 500 marmorkanoner från Seraljens murar och wäckte den förfärade siaden. Sultan Mahmuds lik bade äterfunnits, med en tartarisk hånfängares frara om halsen, wid porten til Serallens första gård. Men förbi Seraljens torn förde en frisk bris en arabisk fegelbdt med en flygande måke i akterspegeln. Wid masten stod en tam swart HÄN och wände uppmärksamt hnfwudet mot bakstammen. Der fatt den unga Araben med ena handen på rodret och den unga sköna Arabi nnan i fin famn. De seglade tid det fria lyckliga Arabiens kust, för att aldrig mera se halfmånan lysa öfwer slafstaden.