den ljufwaste ungdomliga qwinnoskepnad, utan annan klädnad, äa långa långa ljusröda ma: melucker, med gyllane border öfwer de mjela fötterna, och derofwanpå en hwit linnekjol med långa nedhängande ärmar. Hon fiod allddl:s skyld i slöjan och spejade omkring fis på ala sidor. Hon band en fiege af sönderrifna fhams lar wid altanens jerngaller. Lätt fom en fogel swängde hon sig ut öfwer gallret och tycktes ett ögonblick swäfwa i luften. Hon omslöts dock snart af den unge arabens armar, och fatt nå: sian i samma ögonblick twärs öfwer lejonhudstäcket på hästens rygg och klappade den med fin tåda fot. Den trogne hingsien månde Hufwudet åt den sidan och rörde smekande den lila behagliga foten med fin swarta nos. Öknens raska fon hade swängt fig upp på hästens länd. Han understödde den sköna be: flöjades rygg med den wenstra Handen, hwari han derjemte höll ridbetslet. Öfwer hans högra arm hwirflade en sammanrullad tartarift Lafo (håfifångarfnara), hwilken fom en tämd orm följde honom på hwarje wågsam utflykt. Just fom han ämnade gifwa häften tecken att sätta af i fyrsprång, hejdade han fig och kastade Fap: pan öfwer den mjella bäfwande warelsen fram för honom. Stilla du windeas fon?— hwis skade han til hästen, fom drog andan til språng. Den tycktes bearipa honom och stod orubblig som en broncestod.