YÅudbäraren har följande förtjeustfulla skildring öfwer menniskan. Denna fil: Dring är så öfwerensstämmande med Red. agna åsigter i den wagen, att wi icke fun: na underlåta att fästa läsarens uppmärt: samhet derwid och här återgifwa artikeln iom lyder sålunda: wMenniffan är skapelsens enwäldsherre. Hon har saledes rättighet öfwer alla andra stkapade warelsers lif och död. När hon ör sitt höga nöje stull trampar en mask, el 22— fer med nålen genomstinger en insekt, utöjwear hon helt simpelt fin majestätsrätt, och när ffogens wilda djur, drifwet ur sitt hide af hennes stöfware och sargadt af hennes wapen, under farans, försträckelsens oc smärtans ångest, sätter sig till motwärn, — så begår detta djur ett majestätsbrott. — Samma förhållande eger rum emellan menniskor af olika wilkor inbördes: mellan maftens innehafware och lydnadens träl; mellan den rike egoisten och behofwens barn; mellan borgenär och gäldenär: mellan den hwita menniskohuden och den swarta. — Staparen har pätagligen ej haft ans nat i sigte med alla sina werk, än att göra menniskan till lags. Det är ett wedermäle af hans huldhet mot henne, att boskapen fått lif — för art funna slagtas; kreftan förmåga att sprattla — då bon kokas tefman: de; och fågeln röst att fjunga — i bur. — Menniskan födes fri. Utöfningen af hennes ursprungliga frihet bestar uti, att i waggan skrika högt, eller tigande swälja fi aa tårar; att mätta fig med modersmjöl zen, eller att swälta ihjäl, om inter qwinno)röst förbarmar fig öfwer det hungrande darnet. — Friheten och menniskan wära federmes a till och utweckla fig gemensamt. Sam: hHällsinrättningen har dragit försorg, att ingenting af menniskans ursprungliga frihet nå gå förloradt under hela hennes lifstid. Sista akten af denna frihet är — walet mellan sotsängen eller ättestupan.