Jnlafton. Det skymmer — den heliga qwällen är när, den himmelska kärlekens timma: all jorden en skimrande ljusmantel bår, och klarare fjernorna glimma. Och splitet och oron ha lagt fig til ro en siund uti menniskans hjerta; blott fridens ljuslockiga andar sitt bo der ega, och flydd är hwar smärta. Det sirålar så festligt i rikdomens hus, i eldprakt ses skimra dess salar; i hyddan det lyser så wänligt ett ljus i slad och de landtliga dalar. J armodets koja der brinner det oc i jnlqwällens heliga timma; men — lamporna år twå öaonlock med ljus utaf tårar fom glimma. En dotter der ficter med liljeblek find, men liljorna skaptes af nöden; hon darrar, den späda, af kylande mind, hon ber — men def bön är till döden. En moder hon egde; men eger ej mer, å siräbrädden lugnt hon nu drömmer.