Torkningen ster antingen blott oc bart på ett luftiat, skuggrikt ställe, efter och wid lindrig wårme — aldrig deremot solen, fer wid stark ugnswärme. Wanligen be tjenar man fig för luftorkningen af stora lador eller få fallade oftforaar, fom i frä tet för täta wäggar aro på tre fidor flätade af spröt och öfwersrända med groft linne. Detta är pufwudjakligen nödwändigt för att afhålla flugor, fom annars t often lage ga fina äga, hwaraf äter ofelbart alstras de äckliga ostmaskarne, hwilka äro ingenting annat än flaglarfwor. — Hwarest mycket ost göres, har man ett eget, på enahanda sätt inrättadt litet osthus. Har osten blifwit lagom torr — hwilket noga bör obferveras, emedan få wäl för mycket fom för litet äfwen härutinnan är skadligt — så inlägges den, för att blifwa fullkomligt god, uti krukor eller kärl, fom bes täckas och förwaras på ett kyligt stålle. Tid efter annan öppnas detta kärl och often rens skrapas om han befinnes wara möglig. J några trakter af Tyskland brukar allmogen att emellan hafrekärfwar inhydda kärlen el ler frukorna med osten, som härigenom skall blifwa utmärkt god. Detta är förfaringssättet med handosten, somi hela norra Tyskland göres i nästan Hwars fe hushåll, hwarest smör tjernas. Att bereds ningen af denna ost betydligen ökar winsten af mjölfhushällningen, torde bäst inses der af, att den af den sura mjölken på ofmans nämnde fätt wunna often lemnar hushållet — efter broad Pabst försäkrar — tifa mycken nytta, fom det af samma mjölk förs ut beredda smöret. (G. L. H. S. U.)