husegare i städerna och idkare af alla slags till borgerliga yrken hörande näringar åf: wen på landet, tillsammans öfwer 27,800 walberättigade, genom hwilken utsträckning detta frånd wäl wunnit i i antal och yttre be tydelse, men till fin rent borgerliga faraf ter och inflytande i Riksnämnden skulle blifwa så förtunnadt, att det för städernas burz ffav egande innewånare knapt mera funnes någon egentlig representaticn. Jag lemnar derhän, huru landets öfwer 3000 med eller utan burskap warande näringsidkare skulle funna wälja vå engång Ddiftriftwis och in? för städernas magisstrater enligt 14 S. 2 molnn. Sirskilt förekommer det mig otjenligt och widrigt, att Prefteoch värostandet, för att nopwaga de öfriga i Riksförsamlingen, skulle till bwarje riksdag sända 75 representanter. Tänker man ef på det principstridiga uti, att såsom hittills låta ett af embetsmän och löntagare helt och hållet bestämdt stånd i be statmingsfragor intaga en få betydande an: vel i lagftiftningen, så må man tänka på åarminstone skadan af art bwart tredje år ber röfwa elementarlärowerken och förfamlinz garne ett få stort antal af sina mest erfarne och måhända kunnigaste lärare och fiälaför: jare. Det heter wål i Guds ord: deands lige skola döma allt; men fan detta ffäligen tillämpas på de i allmänhet werldsliga angelägenheterna af en rifsdag, hwilka wida tjenligare syntes mig kunna öfwerlemnas till bebandling af dem, som med dessa ämnen hafwa ständig sysselsättning och jemwåät der: uti en ftörre erfarenhet och insigt. J hwarje fall anser jag den politiska upppfostran, man här får, wara för standets egna ledamöter förderflig. Det torde fnapt finnas en enda förut rent presterlig karakter, fom ej genom oftare deltagande i riksdagarnes dels offent: liga, dels hemliga tillställningar warit i fara att på ett eller annat sätt smittas, det ware sig af partianda, eller gunstbegär, eller äre lust eller wällefnad. Ty äfwen lefnadsfättet i en glänsade hufwubstad fan genom was nan wid öfwerflöd blifwa i hög grad mens ligt. Så Luculliffa måltider, fom de hwilka för ett stort antal riksdagsmån uppdukas här af de rika, eller åt eft enda utskotts le damöter af Bankens penningewerk wid Tumba, äro ej för något ständ nyttiga. Hwad offentlig aktning och yrefumtism om allmän anda och patriotism skalle dessutom de här församlade ombuden äga, då de såsom förut skulle bitkallas ide ef något allmänt, utan allena afifitt ständs förtroende? Jag tillstår uppriktigt, att jag i konstitutionsutskottets förslag till ny riledagsordning heldre bade fett antalet af Preftejtändets ombud förmins skadt, än såsom här ffett, förökadt. Scåsom ett serskilt förcträde af detta framför 1848 års representationsförslag har man welat åberopa, att då riksdagsmännen wäl jag klasswis, der stötande wilkoret, för walbarhet och walrätt, af en wiss embetsmannar grad eller census fan undwikas. Likwäl är ett sådant egenffapsoch förmögenhetsvwitfor hos embetsmannaklassen i detta förslag redan infördt genom föreskriften, att de ftar tens tjenstemän, hwilka det må förunnas att wälja 15 representanter bland Adelständet, skola wara egare eller fideifomiginnehaf: ware af i mantal fatt jord och hafwa fong lia fullmakt; och Hwad de öfriga stånden anhålla den graderade röstskolan d. å. bem: mantalsgrunden. Att ingenting är om wals sättet beftämdt, detta är, då man ide lämps ligen fan besluta om en ny riksdagsordning, utan att hafwa sett wallagen, en få wår sendtlig brist i konstitutionsuiskottets förslag, att jag för den ensamt maste ogilla förflaget. Men jag har dertill, utom hwad förut är anfördt, äfwen en annan anledning. (Forts.) ——— — —— Stola Bränwinspatronerne få fortfara att rycka brödet från de fattige? (Ur Werml. Korresvondenten). Då nästan alla underrättelser om skörden i landsorterna deruti öfwerensstämma att wi gå till mötes ett swårt år, är det predsens oeftergisliga ffyldighet, att i det trär lande folfets namn uttala ett gif aft till dem, fom äro tillfatra att waka deröfwer, att ide fattigdom och nöd i fin tillwärt på styndat genom sådana näringsföretag, hwilka hafwa landets moraliska och fofiffa ruin i släptåg åt sin spekulationsifwer. Då det nu är tillräckligt kändt att fpanmälspriserna redan betydligt stigit och fans nolikt ännu komma att stiga: dertill att Po täterna gifwa liten skörd och på flera ställen befinnas sjufa, få tro wi, att tiden är inne att sätta en gräns för det orke, Hvil fet främst af alla dåliga och särdeles un: der konjunktursförhållanden fom de närmar rande; ej fan bedrifwas — utan att rycka brödet från den fattige arbetarens mun. Wi mena bränwinsbränningen. . Att helt och hållet förbjuda brånwing: tillwerkningen, stär ej i styrelsens makt, wi weta det alltför wäl; men om t. er. rikets landshöfdingar inginge till konungen med en anhållan, att inskränka tiden för giftfofningen, få mycket det fig göra lät, få äro wi fullt förwissade om att en sådan bön ffulle göra fig gällande, Det wore åtmins stone ett fött hwarigenom styrelsen kunde wisa den arbetande klassen att den behjertar def befymmerfamma belägenhet, och att den med folket delar opinionen om en rörelse, som aldrig af en werkligt god patriot kan drifwas. Må man betänfa att här gäller pluralis tetens af swensta medborgares we eller wäl; och ått här är fråga endast om att förmils dra ett ondt, fom lyckats tillwinna sig ett f. f. lagligt tillståndsbref på att frodas — men på det godas bekostnad. —— ———— Sjöfarts-Underrättelfer: Sept. 30 Sirins, Åberg, ank. fr. Revyork t. Miramichi. Okt. 10 Delphin, Rödån, ank. fr. London t. Constantinopel. — Anna Christina, Wedin, afg. fre Lifa: bon t. Rio de Janciro. — 11 Äbord, Dartzell, obs. på Höjden af Dover, på refa fr. Hernösand till Oran. — 13 Henriette, Romare, ank. fr. Revcasile til Constantinopel. — 15. Långrör, Rönning, ank. fr. Söders hamn t. London. — 20 Adolf, Sångberg, ank. fr. Lissabon, i. Rorrköping. — 21 Fama, Pettersfon, segelf. fr. Chatam t. Alexandria. — Anna Cherlotte, Hallgren, obs. på böj: Forr Kon Sid Mir Bib Chyr