Commisstonen på reor ar en olaltysit vat gifwen öfwersättning, fom lockligtwis ej på alltför minga ställen är wäfendtligen eller till sjelfwa meningen felaktig, förbrukar flera år, ån en Dansk Ässociation i den tiden, — Pontoppidans, om minnet ej bedrager, — på enahanda arbete för fina landsmän an: wände Thorsdagsaftnar. En annan tradi tion är, att man hela hundra ären hade ar betat på en förbättrad kyrkolag, utan refultat, intilldess Carl XI fann nödigt och nyt tigt att på lämpligt fätt tillballa mwederbös rande att åstadkomma 1686 ars lag och ort: ning i ämnet. Men låtom of glömma framfarna ställningar och förhållanden, samt hop pas på wår nuwarande Konung och den blifwande ärkebiskopen, såsom tillika def för ifråägawarande werf. Gud oh Kungen, be ter det, funna göra underkga ting. Derhän lemnas, om och huruwida mellan Bibel-Eommisfioncn esler personer deraf och wissa fraktioner af swenska vrelaturen wid och utom Riksdagar, samt andra sakledare och agenter är eller blir någon maskopi, att uppehålla nationen med fagert tal om ar: betsflit, språkforskning, dogmatiska fwvårigheter filologiska upptäckter o. m. d. men lata det blifwa intet af i det hela. — Och hwad omberörde interimsåtergång efter 30 är bes träffar, få hade man ju, för att tillifa wisa wederbörligt allwar för vreviftongawerfets desto snarare fullbordan, kunnat hafwa nä got tålamod, för att hwarken hos de enfaldige eller de mångfaldige åstadkomma en wiss ny förargelse och trätoanledning om rätt: läsning och rättfattning, då t. er. de äldste inom ett hus eller en famili begagnat en fatdjes-upplaga hardt före 1809, de me delåldrige en upplaga efter proföfmwerjättningen intill 1840, och de yngste äter li sitt eller läsa liksom de älste. Om imedlertid oftanämnde Register ej al: laredan blifwit officielt approberadt, att till punkt och pricka wara böne-normal åtmine ftone i kyrkan eller wid allmän Gudstjenst, få torde dermed böra hafwas anståänd till nästa Riksdag, då man hunnit inbemta allmänna opinionens röst äfwen i afseende på den Gustawianska fyråfrensnings-principen, fom sannerligen är åldrig nog, att tala för fig sjelf. Står det åter skrifwit i ödets bok — (neml. MNRifsdags-ödets, fors pomi a campl) — att den Carolinska spraf-praris, hwilten wäl icke måtte utsträckas till ännu äldre former och ordwändningar, skall ega beständ och fortgäng, få blir det wisst både nödigt och nyttigt, att icke allenast uti alla blifwande bibel-upplagor i sällskap med Negistret införa den ordalista, som åtföljer en på A. Bonniers förlag sistl. år utt Leipzig tryckt upplaga, utan oc genast utsprida jams ma lista åtminstone lika allmänt fom almar nackan, eller såsom bihang dertill, hwilket fås ledes äfven kunde komma allmogen till nö dig läsning, arkäologisk kunskap och, om ide huslig andakt, dock nyttig sysselsättning på lediga stunder. — En del af der upptagna ord är wisserligen äfwen bibliskt brukbar, och torde böra eller kunna conserveras; men liftan innehåller mer än några hundra ord, fom aldrig torde kunna få uppwäckas ifrån de döda, att de blifwa curanta. Må de och sofwa i frid och ro, få framt man ide fännes skyldig att hålla dem till godo i conterten, men ned lärda noter! Språf-reliqwier hafwa fin Arsenal på annat ställe än bok, — Bibelen, — som katexochän är en läs: ning för folket. En slutfråga saledes, den wederbörande, troligen olika, må beswara: lr det i förewarande ämne wäl, eller illa sörjdt för swenska folkets behof och bemmimlighet, samt nytta och nöje? 22 Längt ifrån att debitera eller ens mig tänka Resp. Bidel-Commiefionen för affigtliga halfemefurer. der full rättelte i Het