. —LD W22W2 — Vy er H gen, och bewara of med fin härlighet. Ge nom Jesum Christum etc. EofuthFeften. (Forts. tr. föreg. N:r.) Till sist uppstod magister Bjursten, och deklamerade följande werser till skålen för Cwinnorna. Hör, huru fridens wreda åskor kåalla, Se, huru lågan flår mot Himlen opp! Som firån för lian ljusets kämpar falla, Ack — ett martyrium war deras lopp — De tappra sig till dödens offer wiga J blodig offerskrud mot wåldets liga. Ej tänka de på jordens arma fröjder, Ej tjusas de af werldens tomma glans; Dem locka ärans solbeglänsta höjder, Der ryktet bjuder dem fin segerkrans; Och oförstådd af werldens falska dårar Går deras bana fram — i blod och tårar. Och hån och hat har tiden rikt att skänka Martyrerna, fom föllo för fin tro; — J fjerran ether dock de fjernor blänka, Der de förewigades andar bo; En gång går sijernan fram ur molnens dimma Och klar för år, som stunda, skall hon glimma. Dock — skär, fom Cypria ur wågen hastar Och skön som hon, ännn en stjerna ler! Likt månskenet — sin kärleks glans hon kastar Kring kämpen, dignande af smärtor ner! — Den sijernan — ack— den hylla wi så gerna, Wår skål, för dig är bräddad huldad tärna! Som Cupidoner många löjen brinna Uppå din ljufwa, friska purpurmund! Och gratierna skalkas der, o qwinna! Dock skönare är tårn i ögats grund, Den dunkla eler djupblå himlakälla, Jgenom hwilken hjertats wågor wälla. Du war det, som i kampens bittra siunder Så mången ros hjeltens lockar knöt, Och genom dig i lifwets brända lunder Så mången himmelsk arladaga sia gjöt; För kämpen, drickande af dödens fmärta Du wisat, awinna, att du. har ett. — Hierta Se Ungerns ädla folk — en här af bröder — Redtramvas nesligt af barbarer än! Dembinsky flyr och Bathyany blöder, Oh Ryska slafwar håna fria mån! J landsflykt Kossuth. flyr med all den fmårta, Som fosterlandets död gjöt i haas bjerta. Men skyddad af fin kärleks helga makter Oh siark i den — hans lefnads engel bröt Jgenom fiendernas tusen wakter Oh lif en blomma til hans bröst fig Nöt Den biltoge fick frid och tröst tillbaka: Hel Ungeras dotter. Kossuths ädla maka! Så, qwinna! fan du älska fan du bära Din smärtas börda med orubbligt mod, Lik pelikanen skyr du ej att nära Din kärleks fiammor med ditt eget blod! Och mild fom zefirs andedrägt om wåren; Du kyler smärtan och du läker såren! Så wore lifwet, om det ej förgplldes Af strålarae ifrån ett qwinligt öga, Öm det ej wärmdes wid ett qwinligt bröst, En dyster öcken som af dimmor folldes, En iskall natt der wintrens drifwor saöga En utaf slormens ande härjad höst — Förbi det wore då — med hjertats wårar, Förbi med löjen och förbi — med tårar. Då sröse tonerna på sångens luta, Ej själens ssirängar kuade då vibrera, Milde dallrande för känslans sommarwind! Wi kunde hwarken lida eller njuta. Tid sällheten ej finna nyckeln mera, Ty rosen wissnat då på glädjens kind;