mii RER SA Otron träder, hånande, upp i tempbt, Leker fall, likgiltig, med offerkärlen, Wandrar fena kring torgen och fräckt predikar Njutningens wisdom. Men i skumma gränden, wid egna irrljus, Sitter swärmarn, hemsk som ett nattliat äskmeln, Swänger lagens eldbrand och sjelfrättfärdig Gisslar fia broder. Friden wiker. — Allt år i uppror — Tiden Gnisslar gällt och wåndas på brusiaa gångjern, Wreda böljor slå i otämda massor Altaren, throner. Levi stam år räknad. Def Furstar falla. Sorgen hwilar tung på det Swenska 3108: Öfwerherden lyser ej frid mer öfwer Templet och fladen. Patriarken slutat fin långa Gudstjenst Med en fridfull bön efter dagens möda, Han, fom Herrans härar i hundra strider Förde med ära. Länge lefwa är ock att länge lära: Moget pröfiwa år och att moget wta; Derför gaf han aldrig på hand åt dagens Bländande hugskott. Med en wilja, bruten som ur graniten, Stod han siark, orubblig på tempelmuren, Satte blottad barm mot en odöpt wishets Giftsirukna pilar, Herrans prest och Konungens man tillika, Med en fornswensk merg i båd ord och handlino, Blef han dömd, fördömd af det fiim i träskeu, Gurrar i solen. Wika war ej pligt; derför wek han aldrig, Förrn han föll, en hjelte, i wunna slaget; Waka war hans lif — och han sof, försof sig Aldrig på Zion. Der war ögat sol, der war tungan eldstod, Der war handen mäktigt kring siyret Fnuter, Och hans hjerta, än uti wreden kärlek. War blott en Faders. Månget halfläkt sår under korset bar han, Der på ensligt höjd han, i miancts skymning, Satt en Kyrkofader bland unga slägten, ÄÅlskad och wördad. Satt en frusen fogel och slog i lunden Matta flag, med skimrande wingen bunden, Kom den Gamle, hade en hand för Sångarn, Hjerta för fången. Ty han wisste: himmelens eld, fom strömmar, Omotssändlig uti en Yuglings ådror, Domd till twekamp både mot nåd och milor, Spränger fitt käril. Så han gick ibland of och wann sig kärlek Aj den ungdom, fom har behof att finna Fadershjertat under Prelatens käpa, Dygd under sijernan. Adle Gamle! slumra i Korsets skuaga Från det skugaspel, fom blott kan härma lifwet. Dagens sorl faart tysinar, och öfwer griften Träder Historien. Levi stam år räknad. Def Fursser fala. Sorgen hwilar tung på det Swenska Zion: Öfwerherden Iyfer ej frid mer öfwer Templet och Raden. Dock — hwad siriden gäller — hur stormer wexla Herrskarwiljor krossas af andra wiljor; ö Christi kyrka ståndar; — ej jord, ej afgrund Bryta den neder. Swilka fältrop ån genomljunda werlden, Qwad de bära — lif eller död i famnen; (Fett dng kallas A AK e.V