Verser, wid Erkebiskopen, Prokansleren och Kom: mendören m. m. Hr Doktor Carl Fr. Wingårds graf den 10 Okt. 1851. I Af Uppsala Rongl. Akademi. Han år ej mera. Efea fallit har, Som nyss få högt fia fiolta krona bar; Dess jättegrenar, nyg mot formen kautaa, Till jorden sänkas. wissnade och brutna. O menskors barn! Pwad är er kroft? Ett rå, Som windens wrede under wågen trycker: Hvad är ert mod? Med lugn att funna då: (Er höghet? Flarn, fom wädren snart förnrö: Ert hopp? Ett mål, fom städs alt fjärnire rycker. Stod Han ej kraftfull nyss of mitran prydd, Och sammanhöl sin hjord med herdestafwen? Oh nu år ren den starke anden flydd Jfrån ect stoft, fom långtar ned i grafwen. Han war en man för fig Ej hopen lik. Kör dagens gudar han sitt hufwud höjdes På mensklig klokskap mer ån månaen rik, Til ewig sanning han fin tanke höjde. Orubbligt fast i dagens meningsstrid Han kämpade mot tidens nya lära; Men siridens mål war fosterlandets frid, På forntids seder byggd och forntids åra. dh fridens wapen war ett kraftigt ord, Som, tungt af trängda tanfar, rar (om lälet — En swada, ej för weklig wälklang ajord, Som städse söker, städse träffar målet. Och kämpens lösen ifrån år till år J segrens dag, i farorna och nöden Far flådg blott en: VStåndaktig intill döden J frid för lag och ordning, fom befår. Si Hhöd han, ifrande för fat och kyrka, För bådas fortbestånd en trogen wakt, Öch aldrig trött vå bådas rätt att yrka Han gaf på tidens alla tecken akt. Rär för de twå han såg en wåda wara, Till warning ljöd från zions Höjd hans röst: Ej högst i ära blott, men främst i fara Han mötte fiendernas slutna skara Wid hwarje anfall med sitt eget bröst. Sitt öde wuxen städse — lugn i smärtan, J syckan wis — hwar pyröfaina honom fann: Dch så han wann ej blott de sinas hjertan, 3