wäggar, der den magra, af köld skälfwande, ut: swultna och törsliga gubben fäster fig med ala fina tankar wid guldet; de sågo Huru han; li: kasom i en feber, sprang upp från fitt eländiga läger och tog lös en sten ur muren, der guld myat lågo gömde ett strumpskaft; han trefwas de på sin trasiga rock, hwari guldslycken woro insydda, och de fuktiga singrarae darrade. — Han är sjuk, det år wanwett, ett glådjelöst wanwett, fult af ångest och elaka dröme mar. och de aflägsnade fig i en hast och stodo wid förbrytarens brits, der dessa i långa rader sofwo sida wid sida. Som ett wilddjur for en upp ur sömnen och utstötte ett ohyggligt skri, med fina hwassa armbågar slog han till famraten, och denne wände sig sömnig. — Hål käften, ditt få, och sof! — det är hwar natt —! — Hwar natt! — upprepade han, — ja hwar natt kommer han, tjuter och qwäfwer mig. J häftigheten har jag gjort ett och an: nat, jag är södd med ett swårt siane, det har fört mig för andra gången hit; men har jag felat så har jag ju mitt straff. Blott en sak Har jag ide bekänt. Då jag sist fom ut håris från och förbi min husbondes gård, få kokade det i mig ect oc annat, — jag strök en fiwaf: welsticka på muren, det war lite för nåra halm: taket, alltihop brann, det kom en hetsighet öfwer