rikena. Detta skulle omsatta den danska delen af Slesvig, till hvars försvar Sverge och Norge skulle bidraga af alla sina krafter — icke med en gisven mindre styrka, såsom det påtänkts under alliansförhandlingarne. En gemensam styrelse för utrikes angelägenheterna och försvarsväsendet skulle upprättas. Lagstistningsoch bevillningsmyndigheten i dessa angelägenheter skulle — på lagligt sätt — öfvergå från de särskilda representantförsamlingarne, de båda riksdagarne och storthinget, till en gemensamhetsförsamling, så sammansatt, att den ena kammaren, underhuset, valdes af folken sjelfva efter folknumerären, den andra kammaren, öfverhuset, af de särskilda representant-församlingarne, lika många af hvardera, — ett stort medgifvande, emedan enligt detsamma Sverge, som har 4 millioner innebyggare, ej skulle få flera män i öfverhuset än Norge, som har en och en half million, eller Danmark, som har litet mer. Slutligen uppmanade konung Carl den danske konungen, att sluta ett samiljfördrag, som kunde förbereda de trenne kronornas förening på ett hufvud. Danske konungen och konseljpresidenten gingo i början beredvilligt in på denna tanke. Så snart konung Carl fick svar, vände han sig till sin förste minister De Geer och erhöll dennes samtycke, att fortgå på den beträdda vägen; särskildt var De Geer villig att träda i underhandling med Monrad, hvarom denne genast blef underrättad. Detta är vigtigt. Så länge konung Carl var ensam om planen, var det ju icke säkert, att han kunde få svenska statsmän att utföra den, och derför kunde det hela tjena till intet, alldenstund Sverge är ett konstitutionelt land. Nu var det deremot gifvet, att man skulle röna tillmötesgående från förste ministerns sida och han är den nuvarande ministerens vigtigaste man. Men skulle något kunna uträttas, måste man skynda. Monrad utarbetade då ett förslag till samiljfördrag. Men det dröjde något, innan det öfversändes, och samtidigt följde slutligen ett svar, hvari han uttalade önskan om, att de närmare förhandlingarne måtte uppskjutas, och antydde, att Skandinavien, enligt hans åsigt, dock skulle ha gagn af att upprätthålla förbindelsen med Holstein och derigenom med Tyskland. Det var neppeligen med god vilja som Monrad gaf detta svar, hvilket låter löjligt på en tid, då tyska trupper jagat general Hegermann ut ur Jutland och besatt nästan hela halsön. Ryssland hade säkert sitt finger med deri; ty det hade troligen samtidigt gifvit Christian bopp om att kunna få Slesvigholstein i personalunion med Danmark. I alla fall var Monrads svar naturligtvis tillräckligt för att afbryta underhandlingarne, hvilka från svensk sida inledts under den uttryckliga förutsättningen, att det gemensamma försvaret skulle inskränka sig till den danska delen af Slesvig. Man kan ej förtänka konung Carl, att han icke ville ställa en stridsmakt på benen för att hjelpa Christian att drifva tyska trupper ur tyska landsdelar. Man måste i hög grad beklaga, att konung Carls förslag, som stod i ett märkligt samband med de tankar Frankrikes ombud samtidigt gjorde gällande å konferensen i London, icke erhöll ett bättre mottagande från dansk sida. Hvem vet, huru mycket blod som kunde sparats, och buru mycken smålek, som kunde undvikits, om man ej skjutit tillbaka den framsträckta handen? I Carl XV:s hka oegennyttiga som kloka förslag, är Nordens framtidstanke för första gången uttalad i praktisk form. Om detaljerna i utförandet kunna ju många meningar finnas. Men det är likväl denna tanke, som åter måste upptagas och då verkliggöras, om Danmark och hela Norden skola kunna frälsas. — — —c!;— Pr IL .. 45aa — onh and cekall med lag bva