kejjerliga paret inträffat i S:t Cloud. IJFefo:revy. Såsom ett prof på det reaktionära partiets i Köpenhamn tankar, må anföras följande oblyga och löjliga utgjutelse af Michael Gjörup i tidningen Enhver Sit. Man läste för en tid sedan i en annan dylik tidning, Kronen, ett råd till Sverge, att till Ryssland afstå norska Finnmarken, som eljest borde af Ryssland tagas med våld. Nu uppträder Gjörup och yttrar bland annat: Lyckligtvis börjar (i Danmark) den mening göra sig gällande, att Danmark, för att skaffa sig ersättning för den i förra året lidna förlusten genom Wienerfreden, måste söka att återförvärfva sig de gamla danska provinserna Skåne, Halland och Blekinge, som Sverge för 200 år sedan röfvade ifrån oss. — Ju vildare och djerfvare den dynastiska och doktrinära skandinavismen uppträder nu för tiden, desto större blir det anti-skandinaviska partiet, som önskar krig med Sverge(!), ja, ett sådant krig kan till och med bli nödvändigt, för att i tid kufva all praktisk skandinavism och frigöra landet från de individer, som heldre önska en kung Carl, än en kung Christian på thronen. Vi äro öfvertygade om, att Ryssland ej har något emot, att Sverge ytterligare försvagas, och vi tro, att Bissmark icke vänder oss ryggen. De öfriga stormakterna, äfven Frankrike, åse visst ganska likgiltigt(!), att Sverge blir tre provinser fattigare, än det nu är, ja, strängt taget, måste Frankrike, som hyllar folkets nationalitet, stå på Danmarks sida, — ty Skåne, Halland och Blekinge hafva, ännu öfvervägande dansk nationalitet (!). — Man ser häraf att våra grannar ännu icke hafva öfvergifvit tanken på att dela Sverge. Att tysken Christian den 9:e icke kan vara särdeles belåten med den i Danmark alltmera sig utbredande skandinavismen, till stor del en följd af det starka missnöjet med den danskarne påtrugade tyska fursten, — det synes temligen klart; men att hans lilla ryssvänliga och tysksinnade omgifning icke skyggar tillbaka för att låta sådane vanmäktiga hotelser mot Sverge, som ofvanstående tirad, blifva synliga, är både ömkligt och löjligt samt ådalägger, att Christian känner att throner börjar vackla. Af alldeles motsatt innehåll med det ofvan anförda, hafva i Köpenhamn börjat utkomma hlade till Menigmand fra danske Skandinaver, hvilka väckt synnerlig uppmärksamhet. Det första numret af dessa blade besvarar tvenne frågor: Hvad är Skandinavismen? Och hvarför är den nödvändig för Danmark? På ett klart och lättfattligt sätt utvecklas häri, att Danmark måste förena sig med Sverge och Norge, om man ej vill upplefva Danmarks delning och danska folkets utplånande ur nationernas antal. För möjligheten af en skandinavisk förenings bildande åberopas den anvisning konung Carl den 15:e har lemnat, och hvilken Nordens folk böra lägga på hjertat. — I nästa revy iskall jag härom meddela ett märkligt citat. Under en följd af år, som något så när sammanfaller med Carl den 15:des regering, hafva partimotsatserna inom vårt kära fädernesland varit temligen mycket dolda. De konservative hafva nemligen under vår liberala minister saknat det stöd hos regeringen, som de fordom egde; de bafva derför tagit det partiet att moderera sin ifver, att ej matta sig genom fruktlösa strider, att ej utsätta sig för nederlag, som måste konstatera deras maktlöshet. De ha derföre i stort antal iklädt sig de liberala färgerna, och de liberala ha gladt sig att se sina leder oupphörligt förstärkas. De konservatives taktik har varit mycket klok; de ha slutit sig omkring.den minister, som de liberale äflats att höja till skyarne; förutseende, att den dag skall komma, då förbundet mellan ministeren och de liberale brister, ha de beräknat att då ha på sin sida hela den tanklösa massa, som af gammal vana sätter personen framför saken, sedan man en gång lärt henne att dyrka den förre; då blir det lätt att utmåla de liberale såsom missnöjde grälmakare, och då skola de finna en minister efter sitt sinne, antingen i den nuvarande eller sammansatt af män ur deras egna leder. — De liberale och mesta parten af de konservative ha således en rund tid i broderlig sämja dyrkat samma gudar — jag menar herrarne af statsrådsportföljen. Hvad har nu följden häraf varit? Jo, de liberale, stolte i sin bedrägliga illusion att nu ha besegrat konservatismen och att vara ensamme herrar på täppan, ha börjat lägga armarne i kors — väntat allt af regeringen och mottagit allt hvad hon bjudit, samt blott alltför ofta köpt grisen i säcken (se strafflagen, se kommunalförfattningen, m. m.!) Vidare har det stora tilloppet af f. d. konservatister, numera skenoch halfliberale, verkat som en hämsko på det liberala partiet, med stationärt politiskt grummel orenat framåtskridandets ström, förmått de liberale att bli försigtige och moderate, heldre än att se sin på papperet talrika arm förminskas genom en eller annan återhållande drönares afgång. Det liberala partiet, framåtskridandets män hafva, med ett ord sagdt, kommit af sig, de ha stadnat på halfva vägen, tappat bort iniatativet. Och när de så, äfven i de mest moderata ordalag, vilja 2— —— for Re Arv