sann Sud, fom under nio månader utwecklats i en qvins nad sköte och sedan blifwit på wanligt menskligt färt född, eller huru den kan wara sann menniska, som icke haft någon mensklig fader, ide blifwit af man aflad, det rörer naturligtwis ej fådane predikanter. Hurn Jesu båda naturer kunnat införlifwa sig med och genomtränga hwarandra, huru den högre naturen genomftrålat och jörherrligat mandomen och medelst den fina egenskaper och fullfomligheter, utan att någon fammanblandning eller förwandling af naturerna derwid uppftått, Huru Sonen fan wara född ar Fadren och ändå wara lika oh på jamma sätt ewig o. s. w., det förklaras fort och godt för en oändiligt djup hemlighet, hwars nödwändighet och mening förnuftet wäl ej begriper, men hwilken man just derjöre skall tro uppå. Åfwen Prosten Lyth sjunger den gamla wisan derom, att den willfarelse, fom skall ligga i förnekandet af Jesu gudom, altid blifwit af fors kan fegertift befämpad. Den segern witeordas doc ingalunda af wår tids tecken. För öfrigt karakteriseras Prosten Lyths framställning tillräckligen af följande ord, bem wi ur den ettere: antingen war Herren Jesus, såsom Han ock sjelf säger, Guds Son, sjelf sann Gud, eller också måste wi anse Honom för en — lögnare. Så bafwa äfwen andre welat fe saken, före Prosten Lvyth. Wi wilje dock finna, att här werkligen gifwes ett tredje. Man metdgifwer, att man hwarken i nya testamentet eller eljest eger någon rad af Jesu hand. Authenticiteten af de Od, hwilka tillskrifwas Jesus, men af andre anteds nats, söker man derföre förswara medelst antagandet af en gudomlig inspiration, hwilken skulle göra bibelns måns ge författare infallible, men hwilken i stället förnekar fig sjelj. der det befinnes, att de Jesu ord, fom skulle wara verba formalia, hos olika det nya testamentets författare råfat blijwa olika. Af detta och dylika skäl börjar den af förfan antagna inspirationen alltmera dragas i twifwel och öppet förnekas. Den så kallade mwillfareljen7 börjar i detta oh många andra fafl alltmera gripa omkring fig och har redan fått insteg hos mer än en bland kyrkans egne målomän, hwilka af förnuft oc) wetenskap och tis dens upplysning iwingas att efterhand modifiera fina kyrkliga åsigter. Men år läran om inspirationen ett äfwen inom ans dra religioner wanligt fyrfligt påfund allenast, få komma författarnes i nya testamentet ord och utsagor att frå för deras räkning. Deras författarskap och åsigter woro då, liasom de sjeljwe, beroende af mensklig inskräkning oh gängie fördomar. Der man medgifwer, att man ide til ledning eller borgen har någon enda rad af Jesu egen hand, der will det då wara orimligt eller föråldradt, att göra honom answarig för hwad andra skrifwit eller sagt, man må för öfrigt föreställa fig bonom mer eller mins dre idealiskt. Det nya testamentets författare funna då hafwa framställt Jesus såsom Gud, utan att han war det; Jesus blir ej derföre någon lögnare, få wida man icke fan bewisa, att Han med wett och wilja uppmanade till ellex deltog i något, fom han wisste wara lögn, lifas fom ej heller hans rena lära behöfwer lida deraf, att den blifwit framställd af en menniska. Med wår åsigt af Jesus och inspirationen låta fig för öfrigt mensklig swaghet, menskliga misstag, menskliga öfwerdrifter wäl förklaras, ide blott hos nya teftamens tets jörfattare, utan äfwen hos Jesus, såwida äfwen han war menniska. Lögn såsom motsats till sanning är och blir wisserligen lögn; men emellan lögn och lögn, såsom förbrytelje, blir understundom en omätlig skilnad. De som sordom af werklig öfwertygelse lårde sina samtida, att jorden mar en orörlig flat stiiwa, och att solen mans drade fram öfwer den, för att hwarje afton sjunka i hafwet, förtjena utan twifwel öfwerseende. De Åter, fom endast till förswar för lumpna kastintressen och af låg bes räkning dagtinga med samwete oh öjwertygelse, och fer dan med lift och wåld, med lot och pod, med löfte om himmel och hot af helwete tvinga menniskor att omfatta eller förbinda fig till åsigter, hwilka af förnuft och mes tenskap längesedan äro utdömda och såsom felaktiga öfs werbewisade, de förtjena utan twifwel af både Gud och menniskor en hård dom, och skola icke heller undgå den. Det är en sanning, att wår tids wetenskapliga åsigter af unwersum och dess otaliga werldar innebära ett dödligt bot mot — inspirationen och genom den mot både bibeln och kristendomen; det är oc en sanning, att hwarje upps såtligt och medwetet motarbetande af mensklighetens DHes ligaste sanningeintressen är ett trots, ett hån mat — Sud. Rättegångsz och Polis-Notifer. För underlåten tillson å fina håstar dömdes mid Rådbusrätten härstädes de 23 Aug. Lars 8 Gusgaf Pettersson mid Österfan md 8 KS FAFAJ65 .. 0