ning; men bet wore för widloltigt att hårom nårmare fe lateta. — Hwad wi deremot icke funna underlåta att omnämna, med afseende rå diskussionen om denna fors kans förseelse, war det owäntade medgifwandet af Lektor Norrby, att om och denna förseelse förefunnes, wore den högst naturlig, enär något menskligt och ojuslfomligt alltid måste widlåda det fom menniffohand haft om händer. Biskopen D:r Anjou, bwilken troligtwis började fruks ta för för många mergijwanden och för stor frifpråfig: het, afbröt här diskussionen, med tillkännagifwande att han war af motsatt åsigt med D:r Lemke i fråga om rätta wägen till tron på Christi gudom och att han bes farade, att om, enligt nyare theologers framställningar, wägen till Christi gudom ginge genom hans mandom, man då skulle komma att stanna just der, hwarest mot siåndarne nu få eller wid omöjligheten att komma ii dare, samt att han ansåg denna fråga wara af få stor wigt, att den borde utgöra ett särskildt famtalsämne, hwarföre hr Viskopen föreflog att diskussionen härom skulle uppskjutas till påföljande sammankomst, — och dermed afs slöts första dagens förmiddag. På eftermiddagen öppnades sammanträdet med ett föredrag af D:r Lemke, om underwerkena möjliahet; men fom detta tal kommer att i tryck offentliggöras, får allmänheten på få fått kännedom af detsamma. Wi wilja således här endast nämna, att tal. förswarade uns drens werkligbet på bekosinad och med underkännande ar all wetenskap, derwid bland annat påstående, att Luthers och Carl den stores framträdande war ett under af den gu domliga rätten, — ja, att då läkaren genom sin konst förmår lifskraften att genomströmma den sjukes swaga leder för att gå till liswet i stället för till döden, få åstadkommes ett underwerk. — Enligt ref:s åsigt borde doc ingen werklig läkare wara nog förmåten att tillräkna sig förtjensten af ett underwerk, lika litet fom han fan ans fe fig fåfom ett Guds undergörande werktyg då han, med den insigt wetenskaperna beredt honom om de aviga naturlas garne, på naturligt fött och med naturliga medel uns danrödjer hindren för lifsdkraftens fortsatta naturenliga utweckling och genom detta undanrödjande icke gör ett underwerk utan blott låter, såsom Hwasser en gång sagt, ett nytt Lif, den återfödda hålsans wäldiga fraft, puls sera genom den tillfrisknades alla ådtror. — Det på förmiddagen afbrutna samtaldämnet uppskjöts derefter yt terligare till påföljande dagen. Andra dagen upptogs således detta Ämne till dis skussion, då D:r Lemke, med anförande af åtskilliga ytterligare skäl, widhöll, att tron på Christi gudom bör bibringas genom hans menskliga till hans gudomliga wå sende, och biträdde Preses äfven nu denna åsigt. — Ders emot fade fig Lektor Torrby bafiwa, genom föregående dagens anförande af Biskop Anjou, blifvit wacklande i fin då yttrade åsigt härom, samt irångick fin förra öfs wertygelse och förklarade fig instämma med Hr Biskopen, att tron på Christi gudom bör först bibringas ech deref: ter dogmen om hang mandom; af denna sednare åsigt woro äfven nu kyrkoherdarne Sundahl och Broander samt Konf-Notarien Gustafson. — Twisten hårom tycktes slutligen blifwa sålunda sliten, att för ett nådes hungrande hjerta måste wågen gå först och främst till Christi gudom, men för det theore tiska twiflet deremot genom Christi mandom till hans gudom. Ett litet intermezzo inträffade på denna dags förmids dag, då kyrkoherden Stengård, med ordande om log0d, det gudomliga förnuftet eller wioheten, oh ruak (Guds anda) m. m., sökte framlägga bewis för, att den grekiska glosan logoå är i Joh:s Ev. 1:a kap. 1 v. orätt ds wersatt med ordet, enär den rätteligen skulle betyda jörnuftet, enligt (ide annat än wi tryckte of höra) Djurbergs geografi, rättadt till Sjögrens erplicatio (förs Elaring). Denne talare argumenterade att, då wissa framstående män kallas i skriften Guds föner, benäm: ningen Guds fon? utmwifar att Christus war allenast en menniska. Denna åfigt gendrefs doc af Lektor Torrby, Konf.-Notarien Gustafson oh D:r Lemke delo der: med att logos7 bewisligen ide har annan betydelse än ordet, motswarande det ocd, hwarmed Gud säges i Gamla testamentet hafwa skapat werlden, dels ock att judafolket icke kunde hafwa betraktat benämningen Guds fon såsom en hädelse wärd att straffas med döden, des rest detta namn warit detiamma fom menniskones fon eller rengerat Christus inom kretsen af wanliga mennis skor; följaktligen måste epithetet Guds fon7 hafwa haft en för judarne wäl begriplig eminent betydelse, som stötte deras messianska idger. Kyrkoherden Stengård, bwilken wäckte någon munterhet genom sitt ruab och Iogoå hade dock den stora förtjensten att wara den ende fom höll fig till sjeliwa saken, nemligen till frågan: om Guds fon är, såsom Preses påstod, Gud fjeli. Denna fråga hade de föregående talarne alldeles förbigått, men nu först i sista stunden fom densamma derigenom på tal; och man fick nu höra, att en påpekad anonym författare till skrijten Bibelns lära om Christus, af V. R, — hwilken författare såsom bekant är i nämnde skrift bemis sar, att hwarken Christus om sig sjeli sagt eller hans avostlar om honom wittnat annat an. att han är den