Samtal. Nå! käre bror! jag hör, att du umgås med din högs färdige oc) roflystna granne, att han befökt dig och blirs wit med all heder mottagen och undrägnad. — Ja! hwad stall man göra ? Noeg wet jag att han har godt öga till min egendom och gerna skulle wilja komma at den; men så länge han ej uppenbarligt wisar det, utan lemnar mig i fred, så bör jag wäl lefwa med honom i sämja och bewisa honom all styldig höflighet. Gör jag orätt, om jag till oc med smickrar hans fåfänga en liten mus la; om det fan bidraga att asfwända eller åtminstone fördtöja hans planer? Jag har werkligen intet biständ emot honom att wänta af de andra hår i orten. Min granne här till wenster, är nu mera för swag att bjelpa och upprigtigt får jag tillstå, att jag ej kan påräfna hans bistånd, sedan jag en gång nödgades lemna honom i sticket. Den andre, boende på andra sidan om infjön här, skulle suarare wara färdig, att dela rofwet. Nagre andre possessionater här i landet, lofwa wäl rundt, men haller tunnt, fom ordspråket lyder. — Na ja! jag meds ger, att du handlar wioligen. RR RRD Ui i ARTER DR STR FT RARE FT—— —