Hur sjerran än ..! Du aldrig glömda fosterbygd. Du minnesljufva land, Du hem, som fostrar kraft och dygd ) enkla seders milda skygd. Som vid din dal, din sjö, din strand Mig fäst med ömma band, Tag mot min belsning! sann och varm Ur bjertats djup den går. Låt mig få, sluten till din barm, En stund, från lifvets strid och larm J drömmen gå till flydda år, Till rosig barndomsvår. Ty din jag är i ljuft och ledt; Du har mig fostrat ju. Här lifvets sol först mot mig lett, Här bar min första bön jag bedt Och som min första kärlek, du Mig kärast är ännu! Se minne efter minne här Ur själen dyker opp Hvart träd, hvar sten en saga är Om denna tid så ljuf och kär, Då lifvet log så fullt af Lopp Med sorgen ån i kuopp. Till böljans sqvalp, till vind, som far Med gny utöfver våg. Jag lyssnar gladt. Den sången var Mig alltid kar från fordna dar, Då hafvet lockade min håg Ut, ut på vikingståg. Här rymmes allt, som jordens rund För mig har afundsvärdt; Här hviskar ros med purpurmund. Här sjunger fågeln gladt i lund Om all hvad hjertat håller kart, Allt hvad det älska lärt. Du fagra ö! Hur fjerran än Mig ödet föra må, Till dig jag vänder sist igen, Som till en gammal barudomsvän, Som huru arm han är, ända Ett famntag bjuder på!