Och vid sin krycka mången lam och lytt, Och mången, mången, hvilkens plågor flytt, Arm och försynt, ej högtidskläder eger Att dermed träda upp i festlig rund. Dock — högtidstankar djupt på hjertats grund De ega, liksom våra, varma, friska. Den tack, som de i låga kojor hviska, Högt må den yttras här i denna stund! Ack, fattigläkarns väg till plågans offer Är ej en väg på lisvots solskens-höjder: Allvarlig är den, dyster, höljd af törnen. Men — i hans bröst om menskokärlek slår, Se, hur det vexer rosor i hans spår! På deras blad blott glädjetårar glindra, Och dem att vissna, dessa tårar hindra. Du samlat, ung ännu, uppå Ditt hufvud Af dessa rosor här en krans så rik. Den är Din ära; den är blyg, men skön, Och ingen annan, jordisk läkarlön Kan uti värde sig med denna mäta. I den vi andra våra blomster fläta: Glöm icke Minnets Stad på Tempel-ön, Förgät ej oss, som aldrig Dig förgäta! C. J. B—n.