Han är nöjd, om han blott eger filt eget hwitrappade hus, hwilket på Gotland ej är swårt att fås han slåpper ut i skogen fin fo, om han eger någon, och år nöjd med hwad den ger; han är öfwertvgad om, att på hans lilla åker blir mer säd än annorstädes och om möjligt äter han och upp allt hwad han får. Men han rätter mun efter matsäcken och lefwer fålunda i allmänhet ganska knappt, till stor del på strömming, hwars skörd tyckes roga honom mer än andra. Gotlänningen, utan undantag, kan ej heller rått med utlänningar från andra provinfer. Då emellertid flera dylika, fom wi tro till lyda för Gotland, dit inflyttat och dessa, för att få några arbetare, hwilket på Gotland är fmårt, medtagit arbetsfolk från fastlandet, börja steg för steg förändringar göras, men på samma gång hafwa partier, eller en strid mellan gammalt och nytt, på ganska hätskt sått Börjat uppstå, och det är denna strid fom ständigt förswårar och ofta omöjliggör nödwåne diga, tidsenliga reformer. Det är föreningen af dessa partier, fom framför allt är nödwändig att åstadkomma, och måhända skall framdeles någon person häruti lvckas; hwilken är härtill närmare eller mer i tillfälle än en Landss höfding! Blott det sker snart. Låtom oss slutligen tänka oss Gotland i en framtid, då ensidiga åsigter och strider upphört och gemensamma krafter hafwa arbetat för fosterlandets förkofran, för Got lands eget bästa. Wi se då alla dessa Gotländska myror eller träff förwandlade till frodiga tall och björkskogar, utefter stränderna befransade af ängar med allahanda äds lare löfträd; wi fe på ängarne och en del af öfriga fält, talrika och wälgödda hjordar af boskap och får; wi se wid sidan af åkerfälten Defa redan nu så täcka och snygga små kalkstenshus omgifna af trädgårdar, hwari här och der walnötås och mullbärsträd breda ut fina blad; wi se på de kala kalkstensklipporna kalkugnar, mekaniska, och mindre teckniska fabriker för landets eget behof, drifna med brånntorf, och slutligen se wi wid kusten Gotlands hamnar, med fina egendomliga formotioner och minnes: fulla ruiner, rika genom det på ön rådande wälftändet, samt hwimlande af badgäster och handlande, och wi fråga, gör då ej Gotland ffäl för namnet: Perla i Ostersjön! Juvel i Swea rikes krona!