allmän afdikningsplan nödwändigare än för Gotland, års wen för den nuwarande åkerjorden, hwilken totalt saknar afdikning, och hwilken belägen på ett nästan plant land swårligen på något sätt kan utdikas utan noggrann och lång afwägning. Dm en dylik allmän afdikningsplan för länet uppgöres och derwid tages i beräkning myrornas framtida uttappning, hwilken massa med jord skulle ej då genom dessa, uppgående öfwer hela ön till flera qwadrats mil, kunna anslås till skogaplantering. under den tid den öfriga jorden sättes i ständ, och hwilka ångar, hwilka beten bör det Då ej funna komma att en framtid blifva wid def strånder. Från Landehöfdingeembetet ingick otid förlidet år till Gotlands läns landsting en motion om anslag till ett dylikt förslags uppgörande, och wi hoppas att hwar ech en Gotlänning inser dess stora nytta och nödwåndigbhet för länet. Anmärkningar mot omnämnde förslag hafwa wi wisserligen hört, dels att utdikningen skulle blifwa för dyr, dels att genom myrornas utdikning ån8 wattenreservåarer skulle blifwa uttömda, få att man kunde frukta brist på fällwatten. Dessa farhågor torde wara alltför förhastade. Först och främst behöfwer utdikningen ej werkställas på en gång, utan endast planen uprgöras, hwarefter utdikning i en framtid bör fee för att ön deraf må hafwa största nytta och på det att hwarje jordbrukare må weta hwart och huru ban, utan att i en framtid må beböfwa göra om det, skall leda de diken han för tillfället önskar upptaga. Och hwad wattenreservåarerna beträffar, torde wetenskap och erfarenhet hafwa upplyst oss om, att inga bättre sådana borde finnas än i skogarne sjeljwa, hwilka åro de som tilldraga fig fuktigheten och bwars borthuggande det just är fom orsakar torka. Om några myror i fender aftappas och besås med björks stog. hwilket är lättast, eller med tallskog, hwilket är nyttis aaft, men fordar längre omloppsperiod, funna myrorna ganska wäl undwaras ollesammans. Myrorna utan skog göra dessutom skada genom de frester de på måren trams falla, och hwarpå redan torde finnas tillräckligt många erempel och bewis. Churu Gotland alltså har froster på wåren, ända moet midsommar; under sommaren tider af torka; ehurn det saknar afdikning och def åkerjord är wanwårdad, bunt, fan någon säga, är det Då möjligt att fpanmål till utförfel der fan produceras? Detta wisar blott att Gotland är ett godt land, och det låter of ana hwad landet borde wara! Jordbrukets stållning wisar fig, säger man, bäft genom den grad på hwilken ett lands boskapsskötsel står. Om någon sådan finnes på Gotland, är den i det når maste lik skogeskötseln eller står åtminstone i nära fame sand med densamma, såsom det blifwit antydt, då freas turen till största delen af året beta i skogen och, den lilla tid kreaturen möjligen stå inne, då snö betäcker marken, utfodras de för det mesta med halm. Daktadt Gotland egentligen borde wara em jordbrukande provins, införes också från Småland måähända största delen af det smör och det nötkreaturs kött hwilket förtäres i Wisbv, och ost, tro mi knappast tillwerkas på hela On. Fårkött erporteras dock, och har detta med rätta anscende för fin godhet och fin fetma, men detta kommer åter af den goda naturen. På wåren funna fåren då de lamma wara utmärglade af fält; om hösten äro de och def ungar slagtseta endast genom att afgnaga det sparsamma, men kraftfulla bete fom leter fig wäg i sprickorna af kalkbergen. Golland borde dock, som wi tro, framför något annat egna sig åt kreatursskötsel, hwartill der milda, jemna ech iuktiga Eli: mat, hwarför ön af naturen tyckes wara afsedd, och hwaraf den åter bör funna komma i åtnjutande, gör det frames för allt passande. Bredwid boskapsskötseln bör, på den bästa jorden, trädgårdsskötsel och fruktodling bedrujwas, samt först i tredje rummet sädesodling. För alla slags blommor oh frukttråd är Gotlands klimat och jord särdeles passande, och redan wära der, förutom ivalndtås och mullbärsträd, hwilka dock blifwa alltmer sällsynta, de af Mag. Eneroth såsom wärdefullaste och främst ställda af Sweriges fruktsorter, nemligen de s. k. Stenkvrkoäplen, inhemska för Gotland, men dock föga utjpridda. Gotland borde sålunda wara Sweriges trädgård, Sweriges ÅVierlanden, hwilket i stället för Tyskland borde kunna förse det norra Swerige med frisk och torkad frukt af alla flag, få wål fom med sparris och andra säljbara grönsaker. Hwilket tacksamt fält finnes ej rå Gotland för få wäl den enskilde, fom för Landsbördingecembetet, att bearbeta, och wi twifla ej på att det sednare har god wilja om de förre blott bidroge. Kraftiga åtgärder böra dock widtagas. Gotz land har hittills wisserligen, genom fitt aflägona läge, blifvit något styfmoderligt behandladt; det har, öfwerlemnadt åt fig sjelf och skiljdt under en stor del af året från all beröring med angränsande orter, bildat fig en egen Fas rakter, ett alltjör fort förtroende till öns gamla anseende, och kommer ej ihåg, att den som ej följer med sin tid, den står ej endast stilla, den går baklänges. Gotlänningen är sålunda utrustad med många gamla goda egenskaper, ofta gemensamma för öboer; han älskar framför allting annat sin fosterö, och bekymrar sig föga om annat; han 2.. 5k 6 sa NIUE C—