det Borde, i jemförelse med de mindre lyckligt lottade provinserna. Gotlands skönhet har troligen förr bestått i def bör: dighet, def rikedom) och om denna aftagit, har och en for del af def rykte bordt förswinna. On utgöres, fom man man wet, af en nästan jemnhög kalkklippa, hwilken böjt fig ur bafwet, men denna har fordom warit öfmers klädd med skogar och fästen, samt bördiga sädesfålt, Hwils fa utgjort def prydnad; någon annan skönhet, utan mwats tendrag eller höjder i det inre af landet, låter fig fwårs ligen tänkas. Om skogen borthugges och fästena ruines rad, få fom skett, samt åkerfälten wanwårdas och förs sämras genom blåst och torka, hwilken följer med ffos gens borttagande, hwad återstår då af fordom skönhet? Jo! endast myrorna, eler de försänkningar i kalkbergen, hwilka under tidernas lopp blifwit fyllda med til största delen bränntorf, samt de falfs och sandstenshedar på hwilka fordom skogar stått, jemte ett bläsigt och torrt klimat. Och få torde Gotland komma att blifwa, om ej ffogår plantering, kreatursskötsel och jordbruk i tid wårdas, ins nan det blir för sent, såsom för otaligt många andra öar och fom förr fan inträffa med Gotland än med an? dra provinser i Swerige, hwilka det ännu flår öfwer både till jordmån och klimat. Då det på intet wis är min mening att nedfätta Gotland, hwilket af hwarje menniska fom besökt det måste medgifwas wara af naturen afsedt till ett godt landt, och då de anmärkningar, som möjligen komma att göras, utgå endast från den åsigt, att Gotland ej innehar den ståndpunkt det efter sitt läge borde hafwa, will jag på förhand framställa min tro, det Gotland bör blifwa Smweris ges trädgård, och upprepar, att det fan wara wackert genom fin bördighet, men att det swårligen fan anses skönt genom fin natur i allmänhet, för hwilken man nu tror fig böra resa dit. Naturligtwis finnes äfwen på Gotland egendomligt sköna vyer, fåfom bland andra i Lid by från den få kallade botaniska trädgården, der man en wacker sommarafton, synnerligast mid månsken får fe en tafla, wackrare än man end någonsin fan tänka fig. Jnwid hafwets strand fer man öfwer fig på Elippflutts ningen det gamla Wisby ringmur och mångfaldiga, storartade ruiner, öfwerklädda med murgröna och infattade i gröna träd, men denna, såwäl fom andra mindre fram2 stående punkter, lånar fin egentliga storhet af hwad fors dom warit, samt af hafwets grannskap, hwilket till att börja med alltid har något fängslande, ehuru man i längs den ofta torde finna det något enformigt på allt för när ra båll. För öfrigt eger Gotland fitt i medeltal hos of owanligt milda klimat, men att detta år från år förs sämras, att blåst och torfa årligen tilltaga, torde hwarje Gotlänning medgifwa, samt att detta kommer fig af ffor garnes borthuggande, torde wara ganska säkert. Låtom of nu kasta en blick på de närwarande ffoads oh jor dbrukoförhällandena i allmänhet på Gotland; wi säga i allmänhet och förbigå då de enskildta, framstående undantagen härwidlag. Gotland har fordom warit och är ännu, synnerligast i norra delen af ön, bewäxt med fullt mogen skog, bwils fen fått och flår dels på nästan kala kalkstensklippor, dels på widsträckta sandmoar. Denna skog består af tall. Löfskogen, hwilken upptagit bördigare jord, är till största delen borthuggen. Sedan långliga tider har man utan urskiljning fällt tallskogen för att dermed bränna kalk och på sednare tid hafwa flera utlänningar, som insett det owanligt kärnfulla wirkets wärde, anlagt ångsågar, bwilka betydligt bidraga till skogens afwerkande. Men, hwad bar gjorts för skogens återwäxt? Obestridligt rent intet! Till och med mindre än i de norra delarne i Swerige, emedan man der åtminstone tagit blott de största träden. På Gotland har man småningom bortgallrat allt, och på de sålunda blottade klipporna, lemnade utan allt skydd, bar hafsblåsten snart förqwäft all vegetation, få att en: daft kala klippan återstår. På de ställen der möjligen ungskog skulle funna uppwäxa, eller på sandhedarne, lås ter man deremot getter, får, hästar och kor beta hela året om och att dessa för att lifnära fig under mintera tiden med begärlighet förtära de spåda skotten, faller af fig sjelf; hedarne äro också hufwudsakligast bewärta med låga enbuskar. Någon enda enskildt skogsplantering fins nes, mig weterligen, ej på hela Gotland och den der af skogestyrelsen stationerade jägmästare torde knappast någon gång hafwa blifwit rådfrågad i och för skogehuobållning. Att ön på detta fått skall gå fin undergång till mötes med sitt på alla sidor öppna låge, torde wara temligen säkert; också har det på sednare tid händt, att regn ej fallit under 4 å 5 sommarmånader. Om det sålunda är klart, att öns framtid beror på slogens bestånd, tors de på det bördiga Gotland wara skäl, att wederbörande taga några mått och steg till att förekomma skogens to tala utrotande, och dylika torde ej wara swårt att taga, då intet är ijordt Meminttano harts Mas SPARA 22.