INST ED VI fuUC,j,F ITM dI TUNER mctmista tmmcCo beqswamate wanot kunde följa henne — och då hon måste sitto beskedligt, få mar det rent of omöjligt, att hon kunde hälla stilla med de små benstumparna, fom moro i rörelfe, fom ett par trumpinnar. Lilla Hilma war således någonting helt annat än lilla Aurora, och det fåg til och med otwifwelaktigt ut, om denna på ett år skulle hinna fladga fig få mycket fom den förra. Hände fig få en wacker sommardag, att professor E. fom resande i fin lila prartit-trilla, böll och feg af. Naturtigtwis möttes han genast af Aurora, fom, til skom för educattonen, war temligen solbränd och med de fmå händerna t ett Mid, att man tydligen mårkte, att hon ej begagnade handskar. Den gamle läkaren smålog och loftade upp den glada ungen. Du är mig en dugtig flicka, fade han — hwad gör du nu? Jo, jag planterar en trädgård med pilqwistar till träd och tusenskönor emellan — dockan tyder få mycket om tusenskönor — ja det gör Hon. Jaså — det war en bra docka, skrattade professorn och fläppte fin lila fånge, fom genast sprang till sitt arbete. Men när professorn fom in til den goda modren, fatt lila Hilma der och sydde — få flitig, få flitig. Huru hwita woro ej hennes händer, huru skår oc fin hwar ej hennes hy — och så stilla hon war sen! Läkarens ansigte mulnade — han fick den så kallade Rabarderminen, fom läkrarne alltid få, när de fe em Guds skapade warelse förstämd och twinande. Det föl honom ej in att upplyfta Hilma i knået — det föl honom ej in att lefa med detta slilla, tysta, snålla barn. Han smålog sorgset och wände sig til modern: Låt flickan der gymnastisera! fade han mwänligt. Gomnastisera? Men hon är ide fjuk; hon mår bra — hon äter och sofwer. Jag har ej kunnat måärka någon snedhet; men, sannt är, att hon hade ett faftare bull förr och mar ej få fin och hwit fom nu. Ja, bon mar, för ett år sedan, en ltkadan orhätta, fom Aurora ännu är; men tillade hon och smekte barnet full af moderlig stolthet och fröjd — hon är få snäll, få flitig, få stilla. — Ack! hon är min glädje. Och Gudi lof hon är frisk, fastån boken roar henne mera ån leken. Jag will tro det — når man ej orkar leta, så läser man. Men säg! bästa Professor! är hon sjur? Nej, min nådiga — icke ännu: men hon blir sjuk, om ni ej i tid anwänder ett medel, fom höjer frafterna genom neturens egen medwerkan — och detta medel år gymnastik. Men då hon ife är sjut, hwartill tjenar då att begagna Sjuk gvmnaflif. Läkaren smålog och fade: låt wara att benämningen åt oriktig; men låtom of minnas, att lif och död ej bero på hwad man kallar en fal. Jag anser Gomnaslik nödwåndig. Ännu fan hon räddas derigenom; om några år härefter kanske icke. Min bäste wån! har ni någonsin fett en pingstlilja, fom fått en liten brytning på stjelken — hon lutar litet grand; men denna tila lutning ökar sig, stjelten böjes oh brister, och blomman dör. Min bäfta ! Nt upprättar då blomman redan i början, sätter henne wid ett stöd, och fel hon fortfar att blomma; men gör ni bet ide, få brifer hon småningom, oh om sedan hon är öftver hälften afbruten, ni mill stödja benne, hielra henne, få wissnar hon ändå — Cr hjelp fom försent. Men båsta Professor! Hon promenerar med mig daaligen i trädgården för att hemta frisk luft, oh ännu mera promenera wi i wagn. Lätaren smålog bittert oh fade: Barnen åro ej til för att promeneta och hemta frisk luft; men jag måste resa; farmäl, fom dock ihog den brutna ylngstliljan. och låt lila Hilma degagna Sjukgymnasttk, fastån hon icke är sjut, utan endast lagar sig till att bli det. Den goda modren fann ej den djupa sanning, som låg i dessa ord, utan onsåg dem, för ett prof af gubdens besynnerliga åsigt. Att begagna sjukgymnostik då man ide är ssuk — föreföll henne fom någonting orimligt. Om hon då welat lossna till hang råd, få hade lida Hilma i nårmaste stad haft tilljälle til passande Gomnasttt; men den, fom utöjwade Sjutgomnastiken, utbjöd förgäfwes i stadens tidningar sitt biträde. Det tommo några fiickor, fom redan wotro sneda och förderfmade — några arma barn, fom redan woro ohjelpliga, men inga andra. Ada öfriga, fom beböft Sjukgymnastik, fingo dröja till def, åfwen för dem, behandlingen fom sörsent. Hilma, den lilla fnälla, flitiga Hilma, fin mors glädje, if således ej hjelp i tid. Hon 1öd sednare tillsamman. — Då för modten till Jtalten oh lät barnet bada i Adriatiska hafwets salta wågor; men nu war detta — iörfent. Barnet hade kunnat, utan dryga kostnader, bliswa botadt bemmo, oh bär, fom i sagan, far man werlden omtring tör att söka lockan, fom man, till sist, finner sittande på hemmets tröskel. Här mar det helsans ande; men man mile ej fe den, förr ån det war försent. Linnea har berättat denna bändelse derföre, att Hon i allt håller af barnen och will dem wäl, och att Gymnastik i synnerhet försummas mid mår qwinliga uppfostran. Det felas också Fruntimmer, fom kunna förestå Sjukgymnastit för flickor. — Måtte man uppmuntra sådana, att studera fin sak under skicklig handledning och sedan troget werka i sitt fall. Wi skulle sedan fe långt mindre halfwissnade barn och fjufliga awinnor. än wi nu måste fe, oh mången mor skulle flippa att i sitt barns utmärglade gestalt, i bleffoten8 smyganDe hårjning. få det hårda, men oajwisliga swaret — det är fler fantp H