tyrtor trassas mom ttalnlntk itf ( y med 4 å 6 ar nuwarande socknar ide komme att urrtaga större jolkmängd än 1600 s 2400 personer, med undan: tag af kanske de största socknarne och dem fan det icke blifwa fråga om att rubba. — En annan sak är det, om sammanslagningen kunde blifwa ekonomiskt nyttig jöt allmogen, enär kyrkorna i allmänhet erbjuda knappt ut: rymme samt fåledes nys eller tillbyggnad otwifwelaktig! måste komma att fre stället för de furfor fom indroges. Hwad widkommer det obefordrade presterskapete, preftäm: nens och skollärares under frågan beroende eätt, så syned dermed ide heller bafwit fig få swått, enär frågan cgents ligen rörde fig omkring indragning af tre ordinarie prefts embeten; och inträffade förhållanden ådagalågga, att iedan 1841, på Biskopens utlåtande ajgafs, tills nu icke mindre än 25 paftorater af fliftets 43, blifwit i följd af dödsfall lediga, famt att efter naturens ordning 13 snart måste bilfwa lediga. — Wisserligen blefwo de i första graden ingående presterna (tappellanerne) tillmätta en icke dfundewärd löneinkomst; men de hade ändå frå det wida bältre än att i wäntan på befordran efter 19 Byrfoberdar gå och traffa fom adjunkter med eller utan anftäll: ning och lön. — Lärarnes wid stiftets Lärowerk rätt, soned wara alldeles oberoende af presterlig befordran, Deras anställning har warit mera beroende af tillräckliga löneanslag, fom just genom kronotiondens indragning fun: nat winnas; och mår tid wisar, att sedan ökade lönean: flag blifvit bewiljade jamt den abjurda dubbla tjenftes åroberäkningen, hwarigenom inträffade att prester funnos fom räknade flere tjensteär än lefnadsåär, indragits, skolan mer och mer aflägsnats jåsom trappsteg till befordran för prester. Nuwarande förhållandet wid ortens LVäro: werk år: att af fem Lektorer och I Adjunkter, summa 14, endast fyra äro prester, utan att underwienangen stått til: pafa för det. — Dessutom hafwa de, fom welat egna fig åt prefterliga kall, tillräckligt kunnat bereda fig på hwad fom förr eller sednare komma skulle, under de tretio år frågan legat under behandling, innan Biskop Heurlin ajgaf sitt utlåtande. — Beträffande widare Biskopens ans tragande, att tionden icke erlades med full tillämpning af Kenventions-stadgan, få öfwerenostämmer detta wissete ligen med rätta förbållandet; men huruwida detta förs hallande må kunna tillräknas presterskapets eftergifwenhet eller följderna af jordegarnes walrätt, det är en fråga som återstår att utreda. Det wissa är emellertid att preltz rättigheterna kunna efter Konventions stadgan utkrärwas, derest ite öjwerenekommelser, behöriga eller obehöriga mellan: fomma ; och det är, fom af Biskopen också blifwit sagdt, de obehöriga öfwerenokommelserna som alstra så mycket ondt och ställa Lärarne i ett slags beroende af åhörarne, jemte det att de ofta sätta förtjensten tillbaka. fom giiwit och alltid skall gifwa anledning både till missbelåtenhet, Elans der och ständiga trasslerier få länge de gamla aflöninggs och walsänten få qvarstå. — Urfigten med den ständiga tiondesättningen är just att, åtminstone säsom ett förssk, undantränga de obehöriga öfwerenskommelserna. Ehuru, jåsom ojwan är nämndt, något offeielt yttrande icke iniordrals öfwer Biskop Heurlins här upprepade utz låtande, synes frågan ändå haft fina wäktare; 19 uti underdånig skrifwelse, daterad samma dag som Biskopens utlåtande, eller den 11 Februari 1841 anböllo Rikets Stländer, utan reservationa ar presteståndet, att Kongl Maj:t måtle i nåder besluta de ytterligare föreskrifter och åtgår der fom kunde anses lämpliga att bringa ärendet ill ett önskligt slut; och å enskildt wäg förskaffade fig JUksdagss FuUmäftige för orteno bondestand Pehr Båtelsson Bur: ge och Christen Pehrsson Sojdeby, jemte Assessorn J. Dubbe, å egne och enligt jullmafter å Getlands öfrige hemmansegares wägnar, del af Biskopens utlåtande och bemötte detjamma med underdåniga påminnelser, hwatuti de åsigter och förhållanden, fom i utlåtandet frame ställts, bestredos, under anhållan bland annat, att den ifrås gasatte paftorate-fammandragningen äfwensom den af jordegarne erbjudna tionde-afgiften måtte I nåder bewiljas. Uti fådant skick fom frågan återigen, nu för sfemte gången, til Kongl. Maj:ts nådiga pröjning och lades till hwila i tvänne år, hwarejter, sedan Biskop Heurlin under tiden utbytt Biskopostolen i Wioby mot Taburet: ten i Konungens rådkammare densamma åter förekom på Biskopen StatoRådets föredragning, utan alt Stad Rå: det Heurlin, hwarken ar grannlagenhet eller ar respek för den åsigt, som igenfinnes i 13 kap. 1 5 Rättegåugse Balken, fann för sig jäf att i högsta instansen slutligen utarbeta pch handlägga ett ärende, hwari han såsom uns derotdnad afgijwit utlåtande och således skäligen borde an ses för partisk om ej fullkomligen såsom part. Följ: den blef och, art Kongl. Majt genom nådigt bref til K:s Befallningohafwande af den 27 Mars 1843 (fon: trasigneradt ar Stas-Rådet Heurlin), i närmaste likhet med Biskopen Heurlins program, förklarade: att, efter öfwerwägande ar allt hwad i saken jörekommit, Kongl. IMaj:t pröfwat skäligt, i det skick hwaruti ärendet då sig ihefunne, icke lemna Nådigt bifall till en fåran reglering af kyrkowäsendet på Gotland, fom ifrågasatt blifwit. AT. nde pDöck icke alldeles undanskjutas, utan iDi m n ADR PRISET TITTA — — — — Untun