Nägra ord om unghästars uppfödande och tämjande. Ehuru de stora bristfälligheter, fom begås wid ung: hästens uppfödande, skötsel och tämjande inom lånet res dan äro alltjör mycket käånda, will jag dot, hwad det rationella förfaringssättet beträffar, påpeka desamma. Under första och andra wintren uppfödeso fölet uti en mörk och qwaf kätte, hwilken i de wanliqaste fall ej tillåter större utrymme för fölet, än att detta med fiwåvighet fan wända fig och der det utan widare ommwård: nad än af bekommande af foder skall, fom det beter, utbilda fig. Någon widare beröring med andra föremål ån dem, som tillhöra kättet kommer ej oftare ifråga, än då fölet utsläppes i och för kättens rengörande, hwilket högst en a4 twå gånger under wintren inträffar. Wid sådana tillfällen blifwer det nåstan wildt wid åsynen af alla de nya föremål, hwilka framställa fig för det hitins tills i den mörka sellen innestängda djuret, få att det ofta gör fig skada genom fina häftiga iprång, af bhmwil: fen anledning många påstå, att det oriktiga uti att ut: släppa fölen bär syn för saken. Men dessa eftertänka ej, att den rådsla och skvgghet djuret då wisar, just är en följd af def obekantskap med de föremål, som finnas utom dess lilla inhägnad. Huru skall nu återigen en sådan häst kunna uppfylla de fordringar, man önskar af densamma, då den under de spådare åren blifwit utsatt för en bård och i öfrigt felaftig behandling. Ordspråket säger ockjå fådan herre sådan båft och det med skäl, ty busbondens eller ffötas rens goda eller enwisa lynne öfwerflyttas få simåningom på de djur, han handhafwer och synnerligast på de yngre, mera känsliga djuren, hod hwilka dessa bättre eller fäm: re egenskaper i högre grad funna utbildas. Hästeno åns diga utsättande för obehörigt straff gör honom modfälld, rädd eller stridig. Detta märkes ijvnnerhet på hästar, hwilkas oarter, såsom benägenhet att silå, istadighet och skenwana, nästan alltid härleda fig aren hård och oförftåns dig behandling. Att hästen ej till fin natur är stridig mot eller skygg för menniskan, iakttager lätt hwar och en, som förstår göra densamme sin wilja och dess eget åliggande begriplig. Redan i hästens tidigaste period bör man derföre börja dressuren med mild behandling, i det man belönar hans tillgifwenhet genom smekningar och hans lodnad med smärre gåfwor (bröd o. d.). Genom denna uppfostran skall uti en framtid en allwarsam blick, ett botande med fingeret eller ryck i tygeln eller capior nen förmå mycket. År man töwungen att straffa hästen, få bör det ske i det ögondlick selet begås, men ej långwarigt. Skulle denna lila fingerwisning komma att amväns das mid hästtämjning, är jag fullt förwissad att de Dders wid gjorda beswären blifwa rikligen belönade; fom och att den dagliga ofäferheten för skenande hästar inom ftas den stäfjades. Schg.