fram en gång öfwer rådsbordet för att gripa tag i wattenkarafinen, men sick derwid wederbörlig nåyst för fin djerfhet. Ordf. Jag tror du är näswis karl ? Jöns: Det met jag ide. Ordf. Nyss fa du, att du icke war inne med din gårdsman (Hr Lundins packhus; men nu säger du att du fåg att måtten more fulla, då de tömdes i kärlen, huru will du förklara det? Jöns: Inte fan jag neka för det, då jag fåg att måtten woro fulla, ja det war mer och icke mindre. Ordf. Nå du fick mäl smaka på brånwinet då det köptes ? Jöns: MNej, det bestods ide någon likör; wi fick allsintet; han är ju en sådan snåler en der. Sedan wittnesmålen woro afgifna, ingaf Handl. Lundin fina answarspåståenden, deruti yrkades att de utminuterare och utskänkare, hwilka undertecknat fullmakten för Styckjunkaren Hallgren, att åtala förbivtelser emot bränwinsförordningen, nemligen Consul J. P. Stare, samt Wärdshusidrarne Mårbef, Lindbo, Smedman, Lindmansson, Cricssons Enka och Lindwoll måtte dömas skoldige efter 16 Cap. 1, 7 och 14 88 i nya strafflagen af den 16 Febr. 1864 til 6 månaders fängelse eller motswarande böter samt ersåtta råttegångskostnaderne. Målet uppskjöts till Onsdagen d. 15 Mars, då ofwannämnde kårande skola fig personligen inslälla för att höras öfwer swarandens answarspåstående.