Frid med den ådle! Ack, vi alle kånna Hvad han för landet, för sin Konung var; Hvad är väl snillet mot en dygd som denna, Som åt sin pligt sitt lif till offer bar! Han sökte uti allt blott ett — det rätta, Och troget lyssnade han till dess röst, Han kände ingen högre makt att sätta Till domare uti ett menskobröst. Lugn i sin samvetsfrid, ban stod der sluten För mängdens blickar, lik en Romarbild; Catonisk sträng, ur ett granitberg bruten, Men ack, derinom brann en själ så mild! En själ, som, ammad vid naturens hjerta, Till bvarje nödställd barnfrom kärlek bar, Som ädelt okänd lindrat mången smärta Och som en kärlekssol i hemmet var. Du halfva ljus i herrlig tvillingsstjerna. För oss din flamma släckts, af molnen skymd, — Men vingad kärlek följer dig så gerna Dit, der du strålar nu i högre rymd. Och minnets engel fäster på din kista Medborgarkronan med en tacksam band, Och skall till inskrift på din grafsten rista: Han var en ära för sitt fosterland.