Vid Johan Fredrik Fåhrei graf den 11 Febr. 1865. Ur gömda hyddan, stänkt af vågor höga, En tjuguårig yngling trädde fram, Med tankens falkblick i sitt lugna öga, I hug och seder manligt allvarsam. Ej namn han hade som för verlden gällde, Men ej till verlden satte han sin lit; Det var till Gud och till sig sjelf han ställde Det hopp, hvars ankar hade jernhård flit. Och framåt gick han tills han målet vunnit, Så skönt som ödet blott åt få det gaf, Och när till höjden så den gamle hunnit, Han gick till hvila ner uti sin graf.