utwidgning för Österrike i Tyskland till ersättning för att Preussen behåller Sleswig och Holstein. Bismark har i en devesch till Wien tillagt Preussen åran af att hafs wa, i fin sista konflikt med mellanstaterna, wisat en får dan fasthet, att dessa nödgades lemna Holstein, och den preussiska ministern år tillika nog öppenhjertlig att tillstå, att han i fin strid med mellanstaterna blott låter fig tes das af den princip, att de regeringar ide hafwa någon betydelje, fom låta sitt lands representationer eller polis tiska föreningar inwerka på fina beslut. Efter att får lunda hafwa förklarat fin ssällning till mellanstaterna, utwecklar Bismark i en annan dexresch Preussens förs hållande till Österrike och slutar med, att försäkra det Hertigdömenas införlifwande med Preussen skulle i hög grad befrämja de allmänna fördelarne i Tyskland, utan att skada Österrike. — På denna direkta uppmaning att låta Preussen behålla hertigdömena, utan att lemna nås gon ersättning, swarar grefwe Mensdorff med en depefd, hwari han erinrar det preussiska kabinettet, att Osterrike i få fall måste bekomma ersättning genom utwidgning ar dess tyska besittningar. Om storleken af denna ersättning är det troligen prins Fredrik Carls uppdrag att unders handla. J morgon år åter en festdag, fom firas öfwer alt i brödralanden, ech ingen så liten stad lärer wål finnas, der icke Carlösdagen högtidlighålles efter råd och lägenhet. För första gången på säkerligen många år, bar dock det på denna dag här sedwanliga nöjet af en bal, för den större allmänheten, i år uteblifwet. Man finner nemligen, att den förut annonserade Carlsdagsbalen blifwit uppskjuten till dagen derpå. Löjligt är det likwäl, att wilja frams flytta Carlsdagen, och om jag anar rätt, få lära wäl ide många finna fig hugade att wara deltagare i en fådan sidowördnad. Wi gotlänningar äro i i allmänhet särdeles loyala, och det kan icke annat än förefalla oss smärtsamt, att hafwa blifwit utestångda från måjligheten att iår få dansa på mår Konungs namnsdag. Att denna känsla äfwen är rådande på landsbyggen erfor jag i går, då jag erhöll bref från min syster Emma. Jag bifogar det härnedan, och skall man deraf finna, att kanske mången ung tärna, genom balens inställande, fett fina förbopps ningar på den dagens nöje swikna, att icke tala om den lila förtreten af att förgåfwes hafwa iordningsställt en mer eller mindre dyrbar balkostym. — Men fe här hwad Emma skrifwer: Min käre broder Gustafl Tack för ditt sednaste bref, ehuru det är bra länge sedan du tillskref mig; men ore saken dertill är wäl densamma, fom ni karlar alltid åbes ropa, nemligen: brådffan, i följd af många och trägna göromål. Nå, nål Jag will allsicke fiskalisera på dig, min käre broder; ty jag Har alltid warit wan att bes trakta dig fom den mest älskwärda och ordentliga yngling. Morbror Clacs Har wäl ibland wisat en besynnerlig min, då jag, wid de ofta förekommande samtalen om dig och om dina framtidsutsigter, yttrat min öfwertvgelse, att du säkerligen, genom dina talanger och ditt rättframma, års liga wåsende, säkerligen skall komma att gå långt på den bana du walt såsom ditt lifs werkjamhet; ibland hafwa till oh med undfallit morbror missbelåtna uttryck, få fom: pojkaktighet, ojörstånd, rätthafweri m. m.; men dessa tillmälen har jag då mera hänfört till morbrors ibland genom giftfrämporna retliga lynne, än såsom rättwisliga tillmälen i syste att klandra dig, min käre Gustaf.) Hwad som likwäl förundrar morbror, är det, såsom han säger, owanliga förhållandet, att en så ung man som du år, få fällan anlitar honom om penningar; ty, säger han, när jag war wid Gustajs ålder kunde jag ide lefwa på få fmå inkomster, fom jag wet att han har, — oh när moster Agatha derwid erinrar morbror, att du bor få billigt på det der windsrummet wid Nicolaus och att wår gamla Anna, fom hushållar för dig, är en galant och god hushållerska, få ruskar han likwäl på hufwudet. Det förefaller mig eckså ibland, liksom morbror befarade att du i dessa swåra penningtider inlåter dig med de der ryd: liga menniskorna i staden, fom lära låna ut fina pens ningar på 6 månader emot wilkor att få dubbla belops pet igen; men detta låter för mig alldeles otroligt, och jag tar dig då alltid i förswar. Det är derföre bäst, att du fnart ber morbror om litet pengar; ty han har räfs nat ut, att af de 100 Rr du sick til julen, kan ide mycket återstå, då du måste hafwa anwåndt största delen deraf till julklapparne fom du gaf mig och de andra här ute. Snålle Gustaf! Gör hwad du fan för att befria morbror Claes från dessa fina bekymmer. — Men nu till en annan sak. Som du wål wet, är jag just ide mycket begifwen på dansnöjen; men Carlödagen har, alltsedan jag war ett litet barn och hörde wår syster Malin, innan hon blef gift med swåger Landtman i Westerwik, tala om, Huru nefliga och glada Carlsdagsbalerna förefallit henne, är: wen i mitt iycke warit angenäm, synnerligast derigenom att jag då fått träffa få många s. d. skolkamrater och andra barndomswännet samlade. Så har jag äfwen nu gladt mig åt denna Carlsdag, och har jag anwändt icke så liten del af min tid för att fy färdig den wackra klädningen du lea 20 FP AM Ad MA Kf rer IR AANNA