Gotlands landthamnar contra Wisby hamn. Den till Kongl. Maj:t ingifna petitionen om ftadss penningarna lyder fom följer: Stormåäktigste, Allernådigste Konung ! Tiden, för hwilken Eders Kongl. Majestät år 1859 allernådigst behagade prolongera den tara, enligt hwilken afgiftet för bandeln och sjöfarten från 1860 till 1864 års slut i Wisby och öfriga hamnar på Gotiland skulle uppbäras, är wisserligen ånnu ej tilländalupen, men, då å ena sidan: dessa i nyare tider mycket stegrade afgifter för oss, med wår exvort och import till landthamnarne hänwisade landts boar, warit ganska tryckande, och derjemte, alldenstund desamma endast till circa J:del anwändts til underhåll och förbättring af wåra landthamnar, under det att res sten, efter afdrag af uppbördöfoftnaden, til staden Wisby influtit, ländt till mindre gagn: — och då å andra sidan: Stadsfullmäktige i Wisby redan till behandling upps tagit frågan derom, att hos Eders Kongl. Majestät på nytt begära en förlängning af tiden, för hwilken ofiwans nämnda tara, och såmedelst äfwen wår skattläggning under Wisoby stad, är fastställd; få wånda mi of redan nu med denna aflerunderdånis gaste petition till Eders Kongl. Majestät, öfwer tygade att en älskad Konung, fom til sitt walspråk utsåg: Land skall med lag byggas, will med tålamod upptaga och pröts wa wåra beswär och, i fall Han finner, såsom wi förmene, att wi, genom denna tara, mot swenska grundlagens ans da, mot rättwisa och billighet, mot hwarje sund national: sfonomi äro beskattade till gunst för en enskild kommun, med hwilken wi egentligen ingenting hafwe att göra — desamma afhjelpa. Att handel och sjöfart på Gotland redan under hans setiden, och sedan under danffa tiden, ide endast bedrijwits i Wisby, utan ockjå på landthamnarne, derom wittnar redan Gotlandslagen, då den bestämmer, huru fartygen skola lägga till wid stranden m. m.; derom de många ftens kistor i numera öfwergifna hamnar 1); derom wittna de gamla kyrkostolar i wåra landskyrkor i närheten af bars wet, hwilka ännu i dag hafwa den päskriften: Fär die Rostockschen, Fär die YWismarfden, Här die Livecds fhen ; derom wittna slutligen de gamla kyrkoböckerna, Då de tala om de många begrafne af främmande fjörolt m. m. Hwad war också naturligare, än att Handel och sjöfart uppblomstrade öfwerallt, der naturen gynnade dem, i en tid, då de ofria åfigterna i handels och närings frågor, hwilka sedermera gjorde fig gållande men numera till stort gagn för wårt fädernesland återigen öhvergifs wits. ännu ej funnit fin tillämpning? Gotlands allmoge har fedan alltid bibehållit rättighes ten, att för egen beqwämlighet från landthamnarne obe: hindradt aflasta fina waror. Underdåniga berättelser af Gotlands Landshöidingar, och Kommerse-Kollegii utlåtans ben tala derom. Att de, fom företrädeswis nyttjade landts hamnarne och hade fördel af deras trofif, derföre oc Hade förbindelse att underhålla dem, låg i sakens natur. Dens na förbindelse war dot ursprungligen ej af någon wår sendtlig olägenhet. Landthamnarne woro den tiden ej få uppgrundade fom nu; skeprsjarten bedrefs till större delen med mindre farkoster; och mindre broar och flens kistor woro tillräckliga der, hwarest nu til och med mycket längre lastbroar ej för större fartyg medgifwa lastning annorlunda, än medelst pråmar. Men att wi landtboar, utöfwer wår skyldighet att underhålla wåra landthamnar, ytterligare skulle betungas T. cr. på westra tusten, t Sågholmswiren mid skansen Stålhatt, norr om Klintehamn, i Gannarwe-wiken mid Fröjel A mm