Wecko:revy. Uti den adress från Nord: Sleswigarne, hwilken den 12 Sept. genom en deputation aflemnades till Christian 9:e, förekom följande allwarliga upprop till den swa ge konungen: Aflernådigafte Konung! Ånnu flår det hopp ins nerligt rotfast i wårt hjerta, att mi omöjligen funna bli skiljda från Danmark, änskönt de af Eders Maj:ts reges ring antagne wilkor för fredsunderhandlingarne hafwa slagit oss med sorg och förfäran; ännu hålla wi fast wid den tron, att konungen omöjligen fan släppa of ifrån fig; ty danskhet och förtröstansjull hängifwenhet för konungens person har i NordeSledivig städse warit ett och detsamma. Ja, tvi wittna det för Eders Majestät och all werlden, att ett danskisinnadt folk bor från Kongeån till Flensds borg, fom blott warit tyst derföre att fienden hållit det strängt under lås och bom. Wi wittna derom, att danskt hjerta klappar i Nords Sleowig, som wåndas wid utsigten att prisgifwas åt sin afswurne fiende, och hwars innersta lif är ett danskt lif, som blott med fasa kan emotse den tid då det långsamt skall qwäfwas under det främmande herradömet. Har det än warit swårt för många af oss att göra sig förtrolig med tanken på Sleswigs delning, så dock mycket hellre delning, än att wi skola öfwerlemnas i tyskens wåld. Allernådigaste Konung! Med dödsfruktans styrka sluta wi oss fast till thronen och folket och kunna och wilja ide förstå huru danska konungen och danska folket kunna wilsa skilja fig från fina egna lemmar, fitt eget fött och blod, få länge ännu finnes en stlridsduglig här och en o5ca segrad flotta till Danmarks wärn och wärjo. Konungen mottog deputationen nydet nådiat och förs