PROLOG till en Musikalisk-Dramatisk Soire d. 10 Augusti 1864 af Wihelmina Stålberg, På lifvets himmel ljus och mörker skifta, Så snabbt, som färgerna på hafvets våg; Och nöd och plågor plötsligt oro stifta Der lugnet nyss i lyckans solsken låg Om då ej tröstens englavingar hvifta, Om hon ej nalkas mild och glad i håg, Hur stode plågans offer ut att lida, Att helsans eller dödens lindring bida? Med friska pulsar och med muntert sinne Vi njute sommarns glada — korta tid. Dock sväfvar, likt en skugga, för vårt minne, Att icke öfverallt är fröjd och frid. Vi se åt låga kojan .... ack, derinne Utkämpas kanske mången bitter strid Med armodet, som ropar: glöm! ... försaka! Med sjukdomen, som hviskar: lid och vaka! Men vi... se nöjets lätta sjärlar flyga Med våra glada ögonblick sin kos, Och på vår bana bland violer blyga Står, skön och yppig, mången glädjens ros. Men — huru långsamt plågans timmar smyga, Då man har intet hopp, att hvila hos! Så tänka vi, och öfver sjuka, arma, Vi vilja, ack så gerna, oss förbarma. Och nu till nöjet vi vår tillflykt taga, Att det vår trogna bundsförvandt må bli.