på denna ids bygga en nordisk politik? Första skörden af denna politik synes ej hafwa warit af mycket uppmiuns rande egenskap. Likwist har ingen nekat cf att uppställa den nordiska enhetstanken såsom den ledande principen i vår politik; wi ha tvärtom på wår anhållan fått tillåtelse att rådslå om ordnandet af de inwccklade nordiska förhållandena, just till följe af de intressen wi påstodo oss ba i dessa framför andra stater. Wi ba försäkrat Dan: mark, att def sak war wår, och att wi skulle träda mn der wapen, om det angreps af tyskarne, och Danmark har litat på dessa försäkringar; wi ha utfärdat noter och de: pescher, adressade till Petersburg, London, Paris, Berlin och Wien, och wi ha på dem erhållit swar från Rossland, England och Frankrike, med försäkran om dessa flormafs terd aktning för of och den fynnerliga wigt de fäste mid wåra ord och wåra råd; Osterrike och Preussen ha å fin sida fästat wid oss det afscende, att de warit satiriske mot of i fina swarsnoter och beskyllat of för att stärka Dans mark i dess s. k. hårdnackenhet. Men icke desto mindre har denna i början få lysande debut fom aktiv europeisk statsmakt slutat med ett bedröfligt fiasco, åtminstone hitintills. Genom Grefwe Manderströms depesch af d. 12 Febr. ha wi gjort wår syndabekännelse och måst förklara oss politiskt bankrutt; och med detsamma ha wi äfwen medgifwit, att de af oss utfärdade politiska wexlar icke warit af de finaste papper. — Böra de trenne nordiska folken derföre kasta bort alla tankar på nordisk gemenskap och nordisk enhet och söka sin trygghet i isolering samt hwar för sig ansluta sig närmare till de stormakter, i hwilka wi warit wana att fe wåra hemliga och uppens bara motståndare eller fiender? Bort det! Detta enstaka nederlag, fom den skandinaviska idsen nu lidit, fon ide förmå döda densamma eller hindra def framgång, derom bör def ursprung och utveckling wittna, lika wisst fom iammanslutning och politisk enhet hos alla andra folf: stammar wunnit i klarhet och styrka just genom de fiwås righeter, fom rest fig mot def utförande. Men den fans dinaviska iden är äfwen för stor, att den skulle funna winnas genom ett så haltande och modlöst anlopp, som det, hwilket af Grefwe Manderström blifwit försökt; ty man fan ej wänta att en id(, fom innebär de trenne nordiska folkens framtidsöre, skall winna seger, om det ena folket i nödens stund swiker det andra och just då det gäller, att med enighet lägga grunden till def genoms förande. Det skall derföre ide blifwa utan gagn, att den skandinaviska eller nordiska politiken, sådan den frams trädt före och under kriget, kommer att i sinom tid uns derkastas den strängaste pröfning och granskning. Rätta halten af Grefwe Manderströme skandinariska politik och band ärlighet att söka med alla till bnds stående medel göra den gällande, skall då otwifwelaktigt komma i dagen. Man har både hört och sett sramställningar göras, att jwenskarne borde fira den 14 Augusti för att gläds jag öfwer den 50 åriga fred Swerge haft. Förslaget, fom under andra förhållanden kunde anses wara riktigt, är dock nu på intet wis på fin plats och får ett utfecns de af oblygt hån; och bör man få hoppas, att denna ur de reaktionäres läger utkastade humbug, ingenstädes skall funna förleda någon till opinionsvttringar, som skulle framställa wårt land i en ännu ömkligare skepnad inför den öfriga werlden. En ny tidning, illustrerad, till täflan med den när: warande Iuftrerade tidningen, lärer wara i farwatts net. Redaktionen skall komma att ombesörjas af finnen br Wetterhoff. Hurndan den nva tidningens färg skall bli, om den skall bli litet af Artoubladet och litet af Alehanda, i hwilka begge tidningar hr W. warit mede arbetare, eller intet af någondera, wet man ännu icke. J Carlshamns Allehanda yttrar en recensent om det Schantziska kapellet bland annat, att det år i stånd att lemna ifrån fig allt, hwad det exeqwerar, i en helgjuten form. Boliwar.