Hwarjehanda. Jag såg för några dagar sedan från mitt fommars fenster två stora karlar med werkliga rönvarefyftonomier, öfs werfalla en liten man och föfa frånrycka honom en weds knippa fom han bar: Han förswarade fig tappert, men blef snart öfwermannad. Ett stycke derifrån stodo tvänne ännu större karlar och en mindre. Jag wäntade att de skulle ila fram för att hjelpa den öfwerfallne. Men de åsågo med werklig politisk liknöjdhet hans misshandling. Jag rusade då ner till walplatsen, men skurkarne woro redan borta med wedknippan. Den lilla mannen sade mig, att de fordrat, att han skulle dela med sig af weden, men då ban det ej wille, hade de slagit honom oh erdfs rat hela knippan. Jag git nu fram till de liknöjda åskådarne och frågade uppbragt, huru de kunde wara så omenskliga och okristliga att med sådan kallsinnig bjerts löshet åre wåldosbragden, utan att bjuda til att hjelpa och förswara den öfwerfallne. Åh! swarade en, fom war omswept med en sjal. Wi hålla nu konferens, huru mi skola ställa allt till rätta. — Så? men emellertid år ju den arma mannen af med sin wed och dertill swåra mifs handlad. — Fal! det är wäl få, men .... Åh jy! mina Herrar! — Jag ffulle be eder skämmas, om jag wisste, att J hade samwete och kristendom, eller åtminstone förs stånd nog dertill.