Werkan af det religiösa mörkret. (fortf. fr. N:o 12.) J afsky och ett wisst hat till förnuftet komma alla tiders swärmare öfwerens, och det är mest upprörande, då de, förebärande Guds ära, rent af nedsåtta denna Guds gåfwa, fom uppböjer menniskan öfwer alla andra wåsenden i skapelsen. Det från Dalarne anförda rysliga bewiset vå, hwarthän det religiösa swärmeriet fan leda, wisar huruledes, då wantro och swärmeri träda i frus tanswärdt förbund, detsamma kan utbrista i de wildaste och mest upprörande handlingar och ådagalägga huru bafs tvändt det är, då qwinnor blifwit stämda till drömmans de förväntningar och högmodiga inbillningar om (Sudoms lig ingiiwelse genom ett oordentligt läfande af Bibeln och mystiska skrijter; wisar hwarthän den förmätenheten kan föra, att uttyda Bibeln efter förmenta inspirationer, fom uppkommit genom ett ouvphörligt predikande emot förnuftets forskningar och påståendet, att kännedomen om Gud icke kan stärkas genom förnuftet. Och hwad är wäl menniskan wärd utan förnuft? J dess ställe sätter swärmarne ett tomt ordswall och rufwar öjwer dunkla känslor, i hwilka det beliga förwandlar fig till en fans tastisk dikt, fom framställer scener af narraktigt drömmeri eller rasande wansinne, allt eftersom den frofande inbills ningskraften mer eller mindre förwirrar sig. Merändels och mest blifwa qwinnor deraf angripna, och den predis kande mystiske swärmaren framkallar då hos dem fonvuls fiwiska qwal och strider, och det af sådan häftighet, att de gränsa till fullkomligt raseri. — Den pietistiska myfticids men har inom kyrkan utbredt en privatanda, som ger nom afsöndring i läran ide mindre skakat korkans enbet, än kyrkodisciplinens enkelhet genom insmuggling af mig brut. Den pietistiska swärmaren har alltid endast iubjefe tiva grunder för sin tro och han tillerkänner dessa sina subjektiva grunder en sådan wigt, som om enhwar måste utan pröfning antaga dem. Detta härleder sig derifrån att han sjelf har endast ett dunkelt medwetande af sina grunder, att de bestå mest af känslor, att han skyr all pröfning af fina grunder och undandrager fig all redoz wisning derför. Afskyn för pröfningen och redowisningen af trons grunder är jwärmeriets fruktsamma moder, och en hemligt underhållen egenkärlek är def fader. Att fiwårmeriet under hwarje zon och i hwarje tidsålder blifz wer fig wäsendtligen likt, hwad dess karakter och hands lingsjätt beträffar, wisas i följande skildring af en reli giös sammankomst i det fria, uti en beskrifning, af ESis don öfwer Förenade Staterna i Norra Amerika, utgifs wenzi Stuttgart år 1827. Jag reste, säger förf., dagen före sammankomsten till Greensburgh, bwars närhet sammanträdet skulle äga rum. Följande morgon redo wi till församlingsplatsen, en skogstratt med en öppen förgrund, på hwilten stod ett bus. Omfring 4000 menniskor woxo med femton prefter församlade, fom fommit dit från femton till tjugo mils afståud, och woro juft inbegripna i uppförandet af otaliga tält af trädstammar och grenar. Omkring tl. 10 tog gudst jensten sin början, och den skilde sig från den wanliga genom intet annat, än ett tvsligt skrik af presten och ett djupt stönande af åbörarne. Men efter middag förändrade fig scenen. En af de häftigaste, mest swärmiska prefterna besleg preditstolen. Hans ämne war färlek til Gbristum och hat till fynden. Strömmen af hang tal flöt öfwet af kärlek och intet annat ån kärlek. Wid de orden: I måsten oifnnande älska Christum, I måsten alltid bafwa Honom i armarne-, suckade heta församlingen, och det höjde fig nu ett suckande få, att börfel och son förgingo en. Predikanten blef allt warmare och betfigare, til dess han ändtligen utbraft i de ocden: Jag fet Cbristum; der silter Han, Han wintar mig! — Sär är Gbhrifum, ropade nu of en annan af åhörarne. Der är Han, ropade en annan; — Jag bar Honom i armarne, föret en tredje, fjerde o. s. w., och nu skred det till ett få förfärligt suckande, hoppande, springande ech bultande på bröstet, att man trodde fig wara ibland idel rasande. Detta wat litwäl blott ett förfpel till hwad fom komma skulle. Predikanten började, efter en liten paus, om fonden : huru Christus och fynden icke funna bestå tillsammans, huru fynden är ett satans wert oh orager of i belfwete. Nu förändrade fig suckandet till ett stönande, fom alldeles helt och bådet råminte om ett slagfält. Ju lifligare predikanten skildrade den af Christo öfwergifne sondatenå tislstånd, desto djupare slönandet. Plötsligt blefvo några ibland de qwinliga personetna anfallna af tecningar. Detas ansigten blefwo blå, deras ögon wredo fig spörlitt; toll swett Rea på deras panna, och, liksom gripna af en öfwernaturlig makt, loftade de fig i höjden och föllo medwetstösa til marten, slogo sig för bröstet och sönderreswo tläderna; andra sprungo, lita Bochantinnor, med flogande bår, öppen barm, dansande och hylande med förwetdna ögon, til dess de sönto wanmåttige til jorden. Medwetandet sontes wara med blogseln bortwiket från dessa swårmetskor; halfnakna lågo de der, till def de dltjwit afsides lagda af deras ptester oh äldste inom tytkan. Aftongudstjensten, iom tog fin början slraxt efter aftonmaten (hwilken bwar och en förde med fig), warade til fledan half ellofwa och war föga olik den föregående scenen. ndtligen efter klockan elloswa gingo de andäktige swärmarne i fina löfhoddor. — Den fom met, att dessa 4000 menniffor näftan endast åto af de lägre foltflaferna, utan uppfoslran och bildning och merändel8 ungt solt af begge tönen, skall icke sörundra sig. då han hör såsom wertlig sann ing, att icke mindre än 80 oäfta barn inom en omfret8 af 20 mil hafwa att tacka dessa tre nätterna för fin södelse. (forts.)