oonstund har guld i mun. Också arrangerade man sig så confortabelt som möjligt; man slog sig ner på sin medhafda stol, tände sin Cigarr, tog sig då och då några magstärkande droppar och afvaktade i allt lugn den uppgående solen. Nåja, bvarför inte? Hundra Riksdaler äro inte att förakta och denna nettobehållning tog allt en och annan af dessa gamins för att ban bade ögonen öppna den natten. Rekas kan dock icke att detta — och så går det numera vanligtvis till vid biljettförsäljningar i hufvudstaden — är ett oskick, som med det snaraste borde afskaffas; alldenstund man härigenom får betala sin biljett betydligt högre än bvad den i verkligheten gäller. I morgon är den sista Concerten kl. 12 och derefter återvända sångarne till Upsala. Och hvad skall jag vidare berätta? Minsann jag det vet. Det är en olycklig sak för oss tidningskorrespondenter då det icke bebagar ödet att så länka bändelsernas gång att vi få något för vår penna att sysselsätta sig med. Så är förhållandet nu. Jag lägger derlöre ved den, tills ödet blir gynnsammare stämdt och lofvar då att icke försumma satalierna. Puck.