För Danmark! För Danmarkl Hwar någon tillbeder willdjuret och dess belåte, ban skall of dricka af Guds wredes win, det iskäntt och klart är it hang wredes fall. Jeh. Uppendar. kap. 14, wers. 9, 10 Skall den ej, denna Gudd wredes kalk, snart stå bräddsylld? Skall ej fnart det månghöjdade monstret, prydt med fina små och stora rikekronor, sjelft få dricka Gudg wredes win? Ty will wäl Herren längre med tå: lamod fe den blodiga jyn, fom på en liten punkt af jorz den dag och natt utan uppehåll framställer fig, will han fe ett litet folk, men ett folk, hwars söner skapa pdöds lighet åt fig och åt den jordfläck, fom möjligen fan blifs wa qwar för deras efterkommmande — will han fe det qwäfwas emellan detta krönta monsters ramar eller efter hjeltemodiga strider uppslukas i def blodiga eldgap? Nej, det är blott til en tid hans tålamod räcker. Den bråddiyllda bägaren får en omärklig rörelse: ingen fer hwar eller når — men wredens win strömmar ut, och we då alla desja egennyttans enwåldsherrskare, fom sända fina fullmäktige till werldens alla wäderstreck för att tillintetgöra folffriheten eller inskränka den inom allt trängre och trängre begränsningar, liksom wore det ens daft fråga om att betrakta hela jorden fom ett (hats bräde, på hwilket monarkerna ensamme hafwa rätt att spela fina kejserliga eller kungliga partier, medan de flytta millioner menniskor liksom komparsex fram och åter, lås tande dem uppkomma eller förswinna efter behag! Hwilken förundrandwård politisk wåfnad, nattswart från början till slut, är hon ej, denna tidohistoria, som Tyskland efter Fredrik VII:s död utwecklat för samtid och ejterwerld! Hur listigt den warit anlagd til uppränning och inslag, det har man först sedan kunnat Anna, då den allt mer och mer blottat fin utsträckning. Man förs wirrar fig få i labyrinten af denna historia, att man knappt mera erinrar fig den först framhållna vignetten (den furstliga) på förfta titelbladet, der fråga är om ett flags sken af rättwisa — man måste wäl hafwa något wackert att börja med. Men, som sagdt, detta är gammalt och undantrångdt af allt det, fom följt efter ... Och nu Har Tyskland snart med fina blodiga fingrar fultetnat första afdelningen af denna historia, hwars fläckar ice funna bortguidag, lika litet fom Germanias högresta panna lärer tilldömmas någon werklig och waraftig las ger i detta krig, om bon än draperade sig i aldrig få många dyrt köpta dannebrogsfanor. Men må man afta fig att förblanda de lydande massorna med de olifa flags herskare, fom sätta dem i rörelsel är det icke dem fom alltjemt spela på schackbrädet, medan från deras nocker eller roflyftnad utgår en mink, hwarwid tusentals menniskor störta mot döden för att gijwa död eller fångenskap åt lika många tusen. Hwem har ej, om icke med ögonen, så åtminstone med hjertat, gråtit blodstårar öfwer Danmark, hwars ädla ungdom i wårblommingen leende faller under striden för ära och fosterland och hwars mognade män oupphör: ligt stupa i den ändlösa grafwen, ständigt efterföljda af nya leder, lika ifriga att deltaga i den hårda striden, denna strid, fom kanske just skall hafwa dragit sista Dödö: sucken, då den diplomatiska konfecrensen i fina beslut dras git sista penndraget. Försätta wi of nu tanken till dessa slagjält, der officerare och soldater, fallna som bröder om hwarandra, kanske ännu halilefwande ligga begrafna under högar ar lik, hwilken funna wi då föreställa oss deras bittraste tanke wara? Säkerligen icke den på döden — ty d, måste med trötta ögon wända sig från jorden — icke heller den på hämden, ty den är Herrans ... men deu qwäfda sucken, den matta bönen, den är för deras efter: lefwande käre: deras enkor och barn. Och huru skola dessa oräkneliga enkor och faderlösa barn, ständigt ökade, kunna lifnåras, om icke Danmark, hwars tillgångar uttömmas i få många och stora kanalere erhåller hjelp från grannrikena. Swerge, allijemt anlitadt om gåfwor til olika slags ändamål, tycks ännu icke ha tecknat fig för summor jans förliga med dem, fom samlats i Norge, men hwad fom Ännu ide skett skall säkerligen ske, ju tätare wi träffad af de upprörande underrättelserna från den bloddränkta stranden. Stola Swerges qwinnor nu i wår söka öfwerbjuda hwarandra i lyxens täflan — eller skola de ej hellre öfwerbjuda hwarandra i uppoffringar, som, sammanlagda, kunde bilda en betydande källa åt dem, sör hwilka deras warma hjertans deltagande ständigt flammar? Men det är brådtom . . brådtom. Listorna ins samlas — tidningarne uppmana ... Måtte Gud fe till Danmarks nöd och än en gång för def krigare göra ett underwerk, få att den himlasända Dannebrogen, vilse fen Anna (toll öwafar I windgn ick må UurNDfovas till