träldom, ofrihet, mörker och djurisk Okunnignet, så lårer nu vara hög tid att vi förskansa oss emot dessa fiender till menskligt välbefinnnande, till sedlig och religiös förkofran, ja till Gud sjelf, såsom allt det godas ursprung och som just genom detta fortgående uti frihet och vetande vill förunna menniskorna att, så småningom och hvar och en efter det förstånd och den undervisning henne kommit till del, uti de Gudomligu uppenbarelserna se, beundra och nederfalla inför Hans för oss ofattliga storhet, inse och lära känna vår egen gränslösa litenhet och att sålunda kunna med förnuftig öfvertygelse samt i bön och åkallan underkasta oss Hans för vår eviga salighet betingade heliga bud och vilja. För att fortfarande kunna åt oss bevara den frihet till timlig och andlig utveckling, förutan hvilken menniskan skiljer sig från djuret endast genom den yttre skapnaden, måste vi, som sagdt, nu förskansa oss mot fienderna till densamma. Att detta måste ske derigenom, att vi med förenade, eniga, uppoffrande och allvarliga krafter söka att från vår kära fosterjord afhålla sådana objudna gäster, som skulle vilja påtvinga oss dessa fiender, det inses af hvar och en, likasom ock att till detta atvisande fordras färdighet i vapens bruk. Denna sordran har ock på sednaste tiden framställt sig så påträngande, oafvislig och fordrande gehör, att knappast någon om sin svenskhet och frihet ömtålig provins af vårt kära fädernesland nu torde finnas, hvars innebyggare ej mer eller mindre allmänt insett och beaktat nödvändigheten att låta ölva sig uti vapenföring. Bland de få som slagit döförat till äro de goda Gotlänningarne. Hvarföre? Är det af liknöjdhet för deras sådernesland och dess oberoende? Visst icke. — Är detaf maklighet och njugghet om möda och kostnader? Vi vilje icke tro det. Kommer det sig måhända af någon enfaldig föreställning derom, att den här inrättade Nationalbeväpningen skulle göra alla extra öfningar öfverflödiga? Möjligt, men otroligt. Just denna allmänna vapenskyldighet bör ju vara en borgen för, att hvarje Gotlänning, som fyllt 18 år och derutöfver, vet minst så mycket om alla de färdigheter och egenskaper, som fordras af en soldat, att dennes alla åligganden hvarken kunna på 6 dagar sullständigt inläras, eller ens (äfven med en för krigstjenst så fattlig befolkning som Gotlands) en gång inlärda, med 6 dagars årlig repetition underhållas. En sådan föreställning om obehöfligheten af flitig vapenöfning är väl således också, som sagdt, föga trolig. Vi vilja fasthellre få antaga att det endast varit en påstötning, ett första ord som fattats och hafve härmed velat gifva detta, utan anspråk, endast i fosterländsk välmening, men önskande likväl, att det icke måtte vara alldeles förspildt och att vi ej uti en måhända ganska nära framtid såsom ett underkufvadt och fjettradt folk måtte få skäl att bittert ångra, att vi endast af dåsig liknöjdhet, af föraktlig egennytta eller af håglös okunnighet förspillt vår politiska och menskliga tillvaro, att vi ej, säga vi, måtte få bittert ångra alt vi endast ur så låga grunder underlåtit att taga bältre vara på den dyrbaraste af alla skatter, Gud gaf menniskan — — — friheten. Men — frågar kanske någon — Hvad skola vi då nu göra? — Ölversiodig fråga, J Gotlänningar! Eller J hafven ju läst, hört omtalas eller anat att något rätt ohyggligt under loppet af mera än ett år på ett fruktansvärdt sätt uprört all rättskänsla, den rättmätiga, af Gud sjelf ingifna känslan om menskorätt och menskovärde? J veten ju huru denna rättskänsla uti skepnaden af frihetsoch sosterlandsälskande män, ynglingar och gubbar, uti skepnaden af frihetsoch fosterlandsälskande, värnlösa men ändå afklädda, skändade, piskade och hudflängda qvinnor af alla åldrar och stånd, ja uti skepnaden af det späda barnet, som, ehuru det ännu ej enskunnat hafva någon egen tanke eller känsla, likväl o.likasom endast på köpet eller för ro skull spetsas, fastnaglas eller lefvande stekas; J veten ju, säga vi, huru mörker, våld och despotism uti alla dessa skepnader och på alla uptänkliga barbariska sätt mördar, rånar, till försmäktande i rysliga fängelsehålor eller slafveri uti förskräckliga odemarker fördömer denna känsla, Guds egen dinret? — — och i veten ju slutligen, att denna vålröst i menniskoanden, som blott fordrar ett erkännande, att den förnuftiga menniskan är förmer än det osjäliga mm a ARA mo me — — — MVM — — — — — AA — — Q 0 D OÖ