stiftning har, och detta på goda grunder, hvilkas upprepande skulle allt för mycket anlita utrymmet, redan länge blifvit tillämpad i Europas flesta civilicerade länder. Enligt förut gällande äldre konkurslag och vid densammas tillämpande antagen lagtolkningsprincip förlorade den borgenär, som ej å inställelsedagen anmälte sin fordran, sin talan icke allenast i sjelfva konkurssaken, utan åfven mot gåldenären; men nya konkurslagen medgifver borgenär att i framtiden utsöka sin fordran af gäldenären, utan afseende derå om fordringen blifvit i konkursen bevakad eller ej, samt uttalar den grundsats, att blott konkursens faktiska afslutande beröfvar borgenär rätt att anmäla sig i konkursen ; dock att en efter inställelsedagen sig anmälande borgenär icke eger något anspråk på den del af egendomen, som öfrige borgenärer redan hunnit sig emellan fördela. Vid detta förhållande är det likväl fortfarande af nog mycken vigt att icke försumma inställelsedagen. Bland andra vasendtliga olikheter emellan den fordna och nu gällande konkurslag hafva vi äfven att anteckna: rättigheten för gäldenären att med en bestämd majoritet af borgenärerna ingå ett jemväl för minoriteten förbindande ackordsaftal, hvilket med andra ord vill säga, att ett, med hänsyn till minoriteten, tvångsackord kan åvägabringas; dock skall ackordet, för att giltighet erhålla, af rätten fastställas. Om ock å ena sidan kan sägas, att det är nog hårdt att minoriteten, emot sin vilja, skall taingas att taga ackord, kan likväl å andra sidan invändas, att om i konkurslagen antydda majoritet finner antngandet af ett ackordsanbud vara för sig fördelaktigare än emottagandet af den betalning, som efter boets realisering kunde deruti erhållas, så bör ju minoriteten ej hafva rätt att sådant förhindra, ty derigenom blefve majoritetens rätt af minoriteten förnärmad. Denna reflexion är dock framkastad under den förutsättningen att gäldenären är redlig; ty i den bedrägliges konkurs, der alla tillgångarne icke uppgifvas, skulle minoriteten genom ett tvångsackord verkligen kunna blifva lidande. För öfrigt torde vi i sammanhang härmed böra hänvisa till konkurslagens följande stadgande: Varder, efter fastställelse af ackordsförslag, yppadt att gäldenären gjort sig skyldig till bedrägligt förhållande emot sina borgenärer eller vid ackordet hemligen gynnat någon af dem, försalle den eftergift, som genom ackordet må vara galdenären tillerkänd. Vidare vilja vi fästa uppmärksamheten derå, att borgenär, som för sin fordran har lös pant i handom eller inteckning i gäldenärs fasta egendom, blifvit befriad från skyldigheten att bevaka sin fordran i konkurs, så vida han vill hålla sig till panten eller inteckningen allena. Den nya konkurslagen, hvad angår borgenärs ed, fordrar densamma endast i det fall att annan borgenär eller gäldenär sådan ed påyrkar, då eden inom föreskrifven tid skall fullgöras, vid äfventyr att bevakningen utan afseende lemnas. Det är således af vigt att om edgångsbevis ej bifogas bevakningsinlaga, borgenär gör sig i behörig tid underrättad om huruvida yrkande om edgångs fullgörande blifvit framstäldt. Enligt 1830 års konkurslag kunde borgenärerne ej annorlunda än genom rättegång, hvilken utväg högst sällan anlitades, förmå försumlige eller oredlige sysslomän att fullgöra sina skyldigheter, då deremot nu gällande lag i detta hänseende uppställt annat korrektiv; och missbruk af i detta hänseende gifna stadganden kunna ej vidare tänkas, utan att man antager att rätten skulle detsamma tillåta. Hittills har på många orter elt till konkurs afträdt bo varit uppgifvet såsom till en slags sköfling; men en annan praxis måste nu följas genom tillämpande af de föreskrifter den nya konkurslagen innehåller om utdelning, utdelningslängders upprättande och sättet att dem klandra, hvilka föreskrifter äro af synnerlig vigt och praktisk betydelse för borgenärerne. Angående straffbestämmelserna för bedrägligt förhållande, annan oredlighet och vårdslöshet, ej mindre för gäldenären än ock för den som i hemligt förstånd med gäldenären hulpit honom att, borgenärerna till förfång, dölja eller undansticka egendomen eller under falskt förebärande minska något af det, som konkursboet bort tillkomma, inskränka vi oss att hänvisa till hvad lagen stadgar, under erinran att straffpåföljderna äro svåra. Foörr än vi afsluta denna uppsats, anse vi oss äfven böra fästa uppmärksamheten dels derå, att den som vill begagna fordran endast till qvittning emot skuld, hvarföre han hos gäldenären häftar, ej är pligtig att sådan genfordran i konkursen bevaka, samt dels derpå att till rättens ordförande fortfarande såsom hittills bevakningshandlingar kunna aflemnas, för att på inställelsedagen föredragas. EET RA Werkan af det religiösa mörkret.