tid fon tkomma att utofwa stort insloftlande på länets jerbrut, anse mi oss böra meddela motionen i fin helhet, på der att Sällskopets ledamöter må före sammanttådet funna bilda fig en egen sjelfständig öfwertogelse. Till Gotl. Läns Hushålln.-SUF:s Förwaltnings-Utffott ! De flesta af Gotlands egendomliga förhållanden meds gifwa ide, att i allt uppnälla jemrtöreller med eller oför: ändradt här tillåmpa erfarenheter från fastlandet. Wid det ämne, fom här underställes Förw. Utsk:o pröfning, äro förnämligast fästade de egendomligheter, hwilka härflyta af jordbesittningen inom ön. Med undantag ar Sweris ges nordliga län, finnas utan twifwel ite något mot stvcke till den bemmaneklvsning och besutenhet på i alls mänhet mindre hemmanodelar, fom den Gotland har att framwisa. Hwad man på fastlandet kallar större egenz domar jörekomma bår högst sparsamt och utgöra snart sagdt undantag. Denna hemmanens fördelning på det större antalet jordbrukare maste jorgiälligt beaktas wid ordnandet af mången jordbrukoangelägenhet, — ej minst wid den skola, hwarifrån insigter ut modernäringen böra spridas öfwer ön. Länets landtbrukeskola har ofta Haft swårt att till det bestämda antalet erhalla elever utaf öns barn; jems förelsewis få af allmogens föner hafwa bcsökt skolan, hwilka, efter slutad lärokurs, återgått tisl hemmet och på egen jord tillämpat hwad de wid skolan inhemtat, under det fastlandeeleverne söka fig anställning inom fin egen fofterbygd och således ide i någon wäjendtlig mon åter: gåldat ön frukten af på dem hafda kostnader. Öwad in: nebär wäl detta ogynfamma förhållande? Efter min uppfattning är det ett otwetydiat bewis derpå, att, om skolan än är ombänderhafd med all tilljvun — hwilket willigt medgifwes — samt i full öfwerenostämmelse med gällande föreskrister, denjamma icke är hwad man menar med folkelig d. w s. ite har den jordbrukande allmänhetens förtroende; icke motiwarar def fordringar. Fåtalet af ftörre egendomar inskränker naturligtwis alltmer tillfället för landtbrukoskolans elever, att, efter slutad kurs, erhålla s. k. Råttaretjenster, och likwäl är skolans nuwarande riktning uteslutande att dana Rättares ämnen. Såsom lildningoanstalt afser den det större jordbruket i stället för att fåfom önstwärdt wore, till: wänja eleven med den omtanka, urskiljning och arbetds färdighet, fom äro än mer oaflålliga faktorer wid det mindre, egna jordbruket, der man, inskränkt till i all: mänhet små tillgångar, måste söka att frambringa den högsta möjliga behållning. en å en annan sida funna ide lånets innevånare rimligen begära och påfordra, att den enskilde, fom upp låtit fin egendom till landtbrukoskolan, skall helt och bället förbise det egna intresset: egendomens högsla arfante ning — för att genom en sädan uppoffring motjwara alla fordringar på skolan. Atskilliga Huosh:s-Sällskaper, infeende wigten af att ställa fina landtbrukoskolors danande förmåga i full öfwerensstämmelse med orteno fordringar och förhållanden, hafwa derföre antingen förwärfwat fig eganderätten till den jord, hwaress landtbruksskolan blijwit anordnad, efter od genom arrende af någon gård beredt fig tillfälle der till. Genom widtagande af en sådan åtgärd blir Qudb.s Eällsk. först i tillfälle att fritt werka uti den för detjam: ma utstakade rikmingen: det Gotländska jordbrufets tidö: och lokalenliga utweckling. Genom anställande af odlings försök utaf de flerfaldiga wexter, hwilka funna med förs del anwändas wid jordbruket, blir skolans jord ett slags erperimentalfält, derifrån den Gotländska jordbrukaren fan hemta mången wärderik erfarenhet, hwarom han tilläfwentyrs må hafwa läst i jordbruföstidfkrifter, men ide sjelf kunnat utföra. Skolan fan och bör jemwäl då fe fig oförbindrad, att egna mera tid åt utbildandet af den fallenhet för slöjd, fom är en utmärkande egenskap hos den Gotländska allmogen. Förmmedelsi insigt uti fmidess och gröfre initaresarbete fan den från skolan utgångne eleven under framtiden göra fig till godo mången stund af dygnet, hwilken annars blijwer foflo: och gagnlöst förfpild. Man säger wisserligen, att sedan fullfärdig redskap numera sinnes att föpa öfwerallt, är förfärdigandet i hemmet af sådan ide längre af nöden. Häremot inwändes dock, att om än detta tilljälligrvis fan wara sannt för den rikare jordbrukaren, få hwarken är reller blir det en alls mänt gållande sanning, allraminst för den ite bemedlade. Ty fan man genom eget arbete bespara på t. er. en plog 4 3 6 Ror, få är det ju en ren misshuohällning att förs spilla denna summa dels i producentens, dels i föpmans neno ficka. Och en omutlig anning förblir den gamla satsen, att ju mindre ens efonomi anlitar kassan, desso förre blir bebållningen wid årets slut. Oefutom får man ide förbife wigten af att uppe muntra all slago husslöjd. Frukten af denna är obe stridligen en nationalwiast. till hwars förökande mi, hwar och en i fin mån, måste bidraga såsom fambhbällsmedlems mar. Och min tro ftår fast derwid, att om henmandbrukaren sjelf fan förrärdiga fin åfers och körredskap, äfwen om ban måste köpa någon beftåndedel deraf, han få mycket förr kommer att förskaffa fig sådan redskap af tidsenligare beskaffenhet. Härjemte bör äfwen icke förbis 2 2Ö A. RNA kkhhs0 nkzyh V5w 2 ö