Ett längre krig emellan Danmark och Tyskland, äfven om vi icke aktivt deri deltoge, eller blott ett längre fortfande af det nuvarande osäkra tillståndet, torde deremot vara nog för att, genom inverkan på vår handel, göra oss åtskilliga millioners skada. Vi gå ju dessutom ut itrån den åsigten, att Sverige-Norriges deltagande i Danmarks strid redan nu vill vara ett sjelfförsvar. Då har nöden ingen lag, och klokheten bjuder att i tid visa Tyskarne vägen hem. Men äfven om saken för närvarande betraktas såsom ett troget handslag blott, gifvet åt en stamförvandt, en frände, en broder, så borde man Ju äfven i detta sall icke tveka att fördelaktier placera några millioner för framtiden. Hafve vi icke råd ens till så mycket, så hafva i sanning de sednaste femtio fredsåren blifvit illa begagnade, af folket eller af regeringen, eller af båda. Har Sverige genom veklighet, slöseri, oförstånd förspillt välsignelserna af en så långvarig sred, så lönar sig söga att tala om dess sramtid. Eller — jag tvekar att uttala denna tanke — har Sverige under dessa tredsår så försjunkit i skuld, att fruktan för uppsägningar eller kreditorers kraf får bestämma vår utrikes politik; då är icke värdt att för framtiden tala om ett oberoende, som redan är förloradt; då hafve vi redan nesligen pantsatt den ärfda frihet, som bordt blifva våre söners arf. Må det då lyckas dem att försona, hvad vi mot stora minnen brutit! D. 1 Febr. 1864. J. N. Cramsr. Ww.ww F A AA nn