att Öu UV ÖVAR 24204 fIM MY FB Vf CT MEM VI ee LEE Fyr folkanda, som nu under falska föregifningar fordrar Schleswig, skall vara mycket benägen att dela ett rof, der tillfälle erbjuder sig; men skall hvarken vilja eller kunna inlägga en verksam protest mot något våldsdåd. Att Tyskarnes företag mot Danmark är ett våldsdåd, mot hvilket de öfrige undertecknarne af Londonerakten borde uppträda, för att bevara helgden af och aktningen för ingångna fördrag, och det Sverige: Norrige särskildt borde motsätta sig af omtanke för sin framtid, det tyckes man vara, eller det borde man lätteligen blilva ense om. 1 fråga om grunderna för sina anspråk eller skälen för sina tilltag synas ju Tyskarne alltfort blifva på alla punkter slagne. Till och med den ridderskapets nexus socialis, hvilken man hört för Schleswigs och Holsteins förening åberopas, tyckes nu hafva blifvit så nöjaktigt belyst, att äfven pratet om den måste förfalla. Att Tyskarne, om de först få Schleswig, sedermera sko1a vilja hafva Jutland och äfven efter band öarne, tilldess hela Danmark blifvit annammadt, det är naturligt, det ligger i en sådan folkandas skaplynne. Och hafva de väl Danmark, så kommer turen till Sverige och Norrige. På dessa skola Tyskarne då anse sig hafva de omotsägligaste rättsanspråk i verlden. För sin rätt till Schleswig åberopa de förhållanden, som existerade för fyra bundra år sedan. Huru det skulle gå dem sjelfve, om andre sålunda finge räte att efter behag hugga sig in på hvarje punkt i de tyska staternas historia, bekymrar dem naturligtvis ej för tillfället, Norrige har emellertid endast ett halft århunArade varit skildt från Danmark. Frederna i Brömsebro och Roskild äro endast något mer än två bundra år gamla. De komme säkerligen att betraktas såsom ännu icke inregistrerade afhandlingar från gårdagen, såsom olagliga, af obehörig person till de tyske arfvingarnes förfång uthändigade och af den tyska nationalförsamlingen icke stadfästade gåfvobref. Enligt den tyska rättslära, som nu tillämpas mot Danmark, kunde ju ingenting vara påtagligare eller mera riktigt! För sin rätt till Schleswig åberopa Tyskarne ock, att en del af Schleswigs nuvarande befolkning utgöres af tyske inflyttare, och att landet väl således ock bör i och genom denna befolkning blifva tyskt. Det är ju ett värdigt sätt att tacka för det man blifvit i ett främmande land såsom medborgare upptagen! Om det fölle ett par tusen Tyskar in att nedsätta sig t. ex. på Gotland, så skulle således icke desse antaga landets svenska nationalitet, utan landet skulle antaga deras tyska! Sådana anspråk borde väcka åtlöje blott, om de icke nu, genom Tyskarnes mängd i jemsorelse med Danskarne, innebure ett hot, en verklig fara för desse sednare. Hade Fredrik 7:e lefvat och stått i sin kraft, så skulle vi ändå velat anse Danskarne vara sig sjelsve nog för att, med stöd af Dannevirke, rätt eftertryckligen lära Tyskarne begripa, att Eidern icke blott är, utan på de skandinaviska folkens bud vill vara Danmarks gräns i söder. Ett måhända oförtjent, vi önske så åtminstone, misstroende till den nye konungen, och bristande tillit till hans mod och danskhet, skall nu göra Danskarne mera ondt, än både köld och is. Den skall minska folkets tillit till sig sjelft och underlätta de tyska agitationerna inom Schleswig. Vi äro ett litet folk och ingalunda hvarken rikt eller mäktigt; men så långt har det väl ändå icke kommit med oss, att vi af leda till oss sjelfve, af förakt för vår ringhet, vilje upphöra att vara Svenskar och i stället blifva tyskar. Vi vilje fred, det är sannt, och vi böre, så vidt någonsin är möjligt, vara angelägne om dess bevarande. Men om fred för närvarande skall biifva en förnedring för framtiden; om det är gifvet, att Tyskarnes inbrott i Schleswig nu, vill vara ett inbrott i Sverige-Norrige sromdeles: om uppoffrandet af Danmarks integritet ögonskenligen vill blifva en fara för Skandinaviens bestånd och oberoende; skole vi äfven då vilja fred till hvad pris och på hvad vilkor som helst ? I fråga om Pohlen stötte man för icke länge sedan oförtröttadt i krigstrumpeten. Då ville man anse Sverige obetingadt förbundet till ett krig, såsom deltagare i Wienerförhandlingarne. Men skall Sverige-Norrige inga förbindelser hafva nu, såsom medundertecknare af Londonerprotokollet? Man skyller på den fara, som hotar från Ryssland. Börjar man få ondt samvete? Börjar man frukta obehagliga följder af det sätt, på bvilket man för ej längesedan glömsk af vårt gamla Sveriges ärofulla minnen och värdighet, nära på bad om att Frankrike och England skulle börja krig mot Ryssland och att man i sådant fall måtte få vara med på ett hörn för att gnaga de ben, dem nyssnämnde potentater försmådde eller behagade kasta åt en? Då hade man så godt om utvägar ; nu har man inga. Då behandlade man Ryssland med hån och öfversitteri; nu fruktar man hvarje uppoffring, som kunde i minsta mån försvaga en. Då var man så söker på mäktiga vänners trogna hjelp och beskydd mot alla efterräkningar från Ryssland; nu tror man att Rysslands lust eller förmåga att anfalla oss skall bero af de några tusen man, dem det kunde komma i fråga att sända till Danmark, och hvilka mindre genom sin numerär, än såsom moraliskt understöd, och såsom en borgen för framtiden, skulle lifva Danskarnes mod och mångdubbla deras krafter. Då ville man genom hela Europas uppbådande mot Ryssland, på förhand försäkra sig om en seger, den man blott bade att dela; men skulle man icke nu kunna i någon mån lita på sakens rättvisa? Då hyste man ett så lifligt deltagande för en sak, den man förklarade vara mensklighetens; nu tyckes man vara mindre varm för Danmarks sak, som år vår egen. Då var man redo att offra allt för en princip; nu drager man i betänkande att skydda sin egen gräns. Vi tro, med ett ord, att Danmarks integritet vill vara af vigt för hela den skandinaviska nordens framtid. Mången bar betraktat 5Skandinavismen såsom en fantastisk ynglingadröm. Tack vare de unga, kan dock denna dröm, om än måhända i en af tid och omständigheter modifierad form, blifva en framtids verklighet. Den drömmen har åtminstone redan afnött mången kantighet de tre folken emellan, och skall säkerligen än vidare närma dem till hvarandra. Om vårt lands tillgångar att föra ett krig vågar jag icke döma. Finge Danmark snar hjelp, så torde emellertid detta krig icke behöfva blifva långvarigt. Det tyckes vara beräknadt på en öfverraskning, och Tyskarne skulle säkerligen icke blifva svåre att öfverbevisa om en missräkning i den vägen. Sedan de öfvertygat sig om, att de befolkningar saom Ivda under Danmarks krona. nå långt när icke