DE A.... OS OO PVE FEMME den och i alla tänkandes ögon få en djup och allvarlig betydelse. Skall, enligt svensk lag, i arabiska språket och literaturen icke vid universitetet kunna eller få undervisas af annan person än den, som tillhör den rena evangeliska läran, så skall naturligtvis samma vilkor gälla för undervisningen i alla öfriga inom fakulteten representerade vetenskaper och studieämnen. Fakulteten, ja universitetet, är då icke längre en vetenskaplig, utan en kyrklig korporation eller anstalt. Vetenskapen skall då få hafva frihet och gälla endast så vida den, nu som fordom, ödmjukt erkänner sig vara en af kyrkan i högdraget beskydd tagen ancilla fidei. Med afseende på finnandet eller bedömandet af vetenskapliga resultater skall förnuftet vara mom Sverige bannlyst, så snart det vågar vara af annan tanke, än de bekännelseskrifter, som härstamma från den kyrkliga kristendomens mörka första århundraden, eller som bygdes på medeludsåsigter, mot hvilka vår tids upplysning och vetande i så mänga afseenden redan och alltmera högljudt inlagt sin protest, för att aldrig mer återtaga den. Yetenskapen, hvars verldsborgarrätt ingen vågar bestrida, skall i Sverige underordnas en kyrklighet, den ett litet religionsparti funnit för godt att göra till sin statsborgerliga hallstämpel. Om Medicine Professorn just af sin vetenskaplighet tvinges att förneka möjligheten af menskas aflelse utan mans tillbjelp; om Språksorskaren nödgas sinna, att ord eller inskrifter från forntiden måste tydas annorlunda, än det kyrkliga systemet eller hierarkiens fördei fordrar; om Ilistorikern på grund af häfdernas vittnesbörd vågar finna den historiske Kristus vara en helt annan, än den symbolske eller dogmatiske; om Filosofen, efter ett tördomstritt begrundande af den allmänna uppenborelsen, tvinges att om det högsta väsendet göra sig en helt annan föreställning, än forntidens hedningar, och al bade sit förnuft och sut samvete förmenas alt tro på en menniskoblifsven Gud; så skall sådant anses för ett anfall på eller ett affall från den rena evangeliska läran, det der shall ega kraft att betaga vetenskapen dess natur af vetenskap och beröfva Professorn hans ämbete, och med vetenskapsmannen göra vesenskapen rättslös. Man borde då heller öppet och ärligt förkunna, att i Sverige får ingen annan vetenskap finnas än den, som — ingen vetenskap är. Sådone lagar måste afskaffas eller tidsenligen ändras. De skola under tider af ytterlig jäsning kunna missbrukas och hota allt vetande med bannlysning. Den samvetslöshet torde ock finnas, som skulle vilja återföra de tider, då tron var ingenting annat, än en kyrklig befallning, och samvetet en blind underkastelse under kyrkans män. Vi vilje hoppas, att sådant ej numera skall kunna lyckas. Det är sannt, att Sverige varit starkt äfven genom enhet i kyrklig tro såsom yttre bekännelse; men sedan denna enhet gått ohjelpligen förlorad i tidens, af föråldrade dogmer otillfredstälda oro, måste tvånget förbytas i fribet och vårt fädernesland åter blifva starkt och äradt genom ett på skilda vägar samfäldt och fördragsamt sökande efter sanningen. Tron, om den skall kunna förrätta sin gudstjenst, och vetenskapen, om den skall kunna i sanningen söka Gud, måste vara fria, så snart frihetsbegäret hos dem vaknat. Belagda med bojor blifva de öfvermaga vittnen blott. Men saken kan äfven från andra sidor betraktas, utan att derföre taga sig bättre ut. Måste det vara ett gåckeri att upprätta t. ex. filosofiska lärostolar, eller alt vid våra universiteter påbjuda filosofiens studium, och på samma gång bestämma, från hvilka förutsättningar filosofen får utgå, och till hvilka resultater han med sitt tänkande får komma, så vill det vara ett icke mindre grymt gäckeri, att försäkra främmande trosbekännare om medborgarrätt, men sålunda, att de icke få i Rikets ämbeten och tjenster användas, icke få hafva en röst i det lands angelägenheter, hvilket de ville anse för sitt fädernesland, icke få såsom landets barn fostras af det landets bildningsanstalter, icke få taga del i det folkets indellektuela hf och vetenskapliga sträfvanden, En kyrka, som gör kunskapssökandet beroende deraf, att barnet eller ynglingen på förhand heligt och edligen förbundits att, älven i strid med en ur vetandet uppspirande öfvertygelse, vidhålla och försvara den kyrkans bekännelse; en sådan kyrka förråder icke blott sin fruktan för en frigjord pröfning, utan den erkänner öppet att den tviflar på sitt berättigande och hkväl vill genom tvång bestå såsom skrå. En Stat, hvilken låter sina ämbeten och tjenster vara medel att förse kyrkan med anhängare eller att bevara kyrkans inflytande och makt, har alltför mycket qvar af ett prestadöme. Jag vill i Konungen vörda folkets och samhällets makt och höghet, och han således ej önska åter de tider, då konungar höllo stigbygeln åt krönte prester, och vidskepelsen förvexlade presten med Gud. Jag vet och erkänner, att det finnes månge prester, som för sina upplysta och menniskoälskande tänkesätt förtjena vår uppriktigaste aktning och erkännande. Jag vördar af allt mitt bjerta kyrkans ideella betydelse, och vet att skilja sak från person. Det är icke mot presten såsom sådan jag ifrar, utan mot enfaldens