vetenskapens frihet och förnuftets gudaborna rätt. När de båda religionsförordningarne af 23 Oct. 1860 utkommo, såg och hörde man dem prisas af mången De mindre klarsynte ansågo sig hafva fått en dråpelig religionsfrihet. Till följe af det osverdrisna roset å somliga, den försigtiga tystnaden å andra håll, var det att förmoda, att det allmänna omdömet skulle, till skada för religionsfrihetens framtid, blifva missledt. I en brochyr, Framåt eller Tillbaka, sökte jag för min del lägga i dagen rätta betydelsen af sagde religionsförordningar och visa, att den genom dem medgifna bekännelsefriheten endast till skenet var en annan eller vidsträcktare, än den af 24 Jan. 1781, och att således genom dem, för förnuftets rätt och den vetenskapliga forkningens frihet, åtminstone ingenting kunde anses under de sistförflutna 80 åren vunnet. Mina i sagda brochyr uttalade åsigter bafva nu blifvit af ett slående faktum till deras rigtighet bekräftade. Enligt hvad redan af tidningarne blifvit bekant, föreslog Filosofiska Fakulteten i Upsala för icke länge sedan en Filosofie Doktor J. Seligmann till Docent i Arabiska språket och litteraturen. Universitetets Kansler, under åberopande af 28 Regeringsformen, förklarade dock att Seligmann, såsom tillhörande Mosaiska församlingen, icke kunde till den afsedda Lärarebefattningen komma i fråga. Seligmann öfverhlagade detta beslut; men utan framgång. Kongl. Maj:t fann de anförda besvären icke förtjena afseende. Om Konungen tale vi icke här. Han är enligt svensk lag, insallibel och inviolabel, på samma gång han, såsom konstitutionel konung, är af lag bunden. Han har konstitutionens rätt att lita på sine Ministrar, hvilke äro ansvarige. Den öfvertygelsen är dessutom lika rotsästad som allmän, att vår konung är både alltsör upplyst och sosterlandsälskande och alltför säker på de skandinaviska folkens kärlek, för att icke unna och vilja bereda sina folk all den frihet, som står tillsammans med ett ordnadt samhällsskick och dess behof af makt äfven hos monarken. Slutligen är det hvar mans öfvertygelse, att vår nuvarande Konung har alltför mycket af det raska, manliga lynne, som en gång hade sitt hem i norden ochännu är nordbon så kärt, för att icke älska ärlig och trohjertad gudsfruktan mer än pietistiskt pjunk, eller för att vilja åter lägga sitt land under ett särsoilande samvetstvång. När man vågar yttra sig om ett Kongligt beslut, en befordringsfråga sådan som denna, är det således till den Minister, som kontrasignerat beslutet, eller till den lag, som för beslutet heger ull grund, man har att vända sig. Lagen i fråga är 28 3 Regeringsformen. Slutet af denna låter såhär: Till Statsministrar, Statsråd, Justitieråd, Statssekreterare samt alle andre Civile Ämbetsmän inom Riket och Domare må sådane Män endast nämnas, som äro af den rena Evangeliska Läran. Som nu Universitetsdocenter icke kunna hänföras till någon annan af de i denna grundlagsparagraf angilna ämbetsmannakategorier, så skola de väl anses tillhöra alle andre Civile Ämbetsmän. Nog äre vi mycket med om att vetenskapsmannen, till fölie af sin betydelse för folkets upplysning och intellektuela värde, anses för ämbetsman, och det en ganska hög; men likasom vetenskapen i och för sig är vetenskap, lika godt af hvad slags religionsbekännare den idkas, så vill det ock anstå ett upplyst århundrade, ett fritt folk, att anse vetenskapsmannen såsom sådan, och der fråga är endast ock allenast att låta hans vetenskaplighet komma land och folk till godo, tillhöra alla religioner. livarje vetenskap är i sig sjelf en religion, hvars bekännare, der han i öfrigt lyder det lands lagar, som af hans vetenskaplighet drager nytta, borde få gå sin bana oförryckt af de otaliga species af religioner, som i egenkärlek och rätthafveri lära menniskorna att hata hvarandra, och sålunda göra jorden till ett fält för det eländigaste proselytmakeri, i stället för att i verlden se ett omätligt tempel för Guds samfälda tillbedjan. Vi tycke, med ett ord, att Universiteternas ickepresterliga Professorer och Lärare, såsom vetenskapernas vårdare och skaffare inom landet, borde få betraktas något annorlunda, än vanlige Civile Ämbetsmän, och att med afseende på dem framför andre, och af omtanke för ett så högvigtigt intresse, som folkets upplysning, borde få gälla de orden i ofvannämnda grundlagsparagraf: Konungen fäste, vid alla befordringar, afseende endast å de sökandes förtjenst och skicklighet. Hade dessa ord uteslutande fått bestämma afgörandet af här omhandlade befordringsfråga, och bade man vågat antaga, att kunskapen i arabiska språket och literaturen ioke nödvändigt förutsatte den rena evangeliska läran, så skulle man utan tvifvel, och utan fara för någon efterräkning af Konstitutionsutskottet, ansetts hafva handlat i både folkets och tidens anda. En anklagelse för sådan tydning af 28 Regeringsformen skulle till och med endast kunnat lända Statsrådet Carlson till stor heder. Nu skall i stället mången anse de förhoppningar svikna, som vid Statsrådet Carlsons utnämning till Ecclesiastikminister fästades. och man skall vara frestad att misstänka äfven