Tron på Gud vill ej förtryck på jorden, Falsk är tron, hvarhelst den slaf är vorden, Glömmer himlen så för jorden bort till slut. Upp då, upp till helga striden, bröder, För förnuftets rätt; från nord till söder Vecklen ljusa sjernbaneret ut! Uti sjelssvåld ej, men fast besinning Söker sådan frihet städs sin vinning, Ställer rätt och pligt så villigt vid hvarann. Frihet ordning vill, har till sin prydnad Kärlek till hvarann, för lagen lydnad, Der den pröfvas vill och ändras kan. Blifven frie, varen frihet värde, Rycken masken af hvar lögn, som närde Hatets brand med list på fridlyst tempelgrund! Slafverit, ovärdigt frie anden, Sjunke i sin natt; de fria landen Vige sig till öppen altarrund! Se, i qvällens guld vid himlabrynen, Af en fjerran tid jag skymtar synen; O, hvad ljus och klarnad tro derinne bor! En gång frihet och förnuft, de båda, Skola i din verld med kärlek råda; Så, o Gud, jag på din verldsplan tror. Kärlek då skall tvinga våld att vika, Frihet då skall göra alla lika, Och förnuft skall älskas, lydas af enhvar. Privilegier dygden blott skall finna, Menskovärde högsta rangen vinna, Och förtjensten der sin krona har, Ingen skall den andres samvet tvinga, Kyrklig våldsmakt ej sin gissel svinga, Forskarns sanningstörst ej anses för ett brott. Ej som onatur, ej uti bäfvan, Nej i kärlek och som ändlös sträfvan, Religionen blir en enda blott. Lång ännu blir natten öfver jorden, Splitets natt, tilldess, besegrad vorden, Vantron jagas ut ur väl befästad borg; Länge skola mörkrets ugglor sprida Än sitt skrän utöfver jorden vida, Nära der misströstan, hat och sorg. Länge äm skall sanning utestängas, Länge än förnuftets lagar vrängas Utaf dem, som borde tyda just dess bud. Snöd beräkning i sin lyckas dagar Skattar högst sin egen framgångs lagar, Hatar sanningen, och hånar sannings Gud, Men ur natten skall en morgon randas, Sanning längre ej med lögn förblandas; Mild fördragsamhet blir lösen då och lag. När seen brodersbandet hunnit knytas, Sjelfviskhet i samfäld sträfvan bytas, Skall man finna Gud, och det blir — dag. Sekler då ha vexlat öfver kullen, Der jag hvilar gömd och glömd i mullen, Ingen minnes drömmarns offer, strid och bön, Blir jag fegt förrådd ock under striden, Får jag ej se segren, som ger friden, Segrens visshet blir ändå min lön. Har jag blott min rätt med pligt sökt ena, Tron i stridens glöd från slagget rena, Utan menskofruktan lydt förnuftets bud; Menskors vrånga dom då bryr mig föga. Domen är ej deras. I det höga, Hvad jag velat, är dock kändt af Gud. J. N. Cramöer. Å